Snart kommer tomten

Jag har mina blogg-perioder. Och så har jag mina icke-blogg-perioder, vilket kan beskriva den senaste (jag hoppas själv det blir ändring framöver och framför allt under nästa år). Jag har varken inspiration eller ork att skriva vilket under senaste tiden nog kan förklaras av mer jobb än vanligt och allmän julstress.

Idag är det dan före dopparedan och Elin pratar mycket om att tomten kommer med paket till snälla barn och att vi ska ge honom gröt på kvällen (hon har pratat om det länge men har inte koll på att det är imorgon det gäller). Idag slår vi in sista paketen och imorgon bitti får Elin julstrumpa med Molly-skiva och docka innan vi åker till farmor och farfar (som förbereder sig som tomte) och firar julafton.

Hoppas detta var början på en ny blogg-period, jag känner mig redan lite sugen.

Bästa fyndet?

Det flödar inte av loppisar så här års, men ibland springer man på någon som är bra. Härom veckan var jag hos en familj som hade flyttloppis och jösses vad fynd det fanns, som det här skåpet för överkomliga 30 kronor. Det KAN vara ett av mina bästa fynd någonsin. Familjen sa också att de hade sålt ett stort drängaskåp, "som alla var tokiga i och det såldes på en gång". Jag ville inte veta vad det kostade.

Nåja, mitt lilla skåp blir perfekt på toaletten, i nya huset, med ett handfat ovanpå.

Helt normalt

Elin blev kallad till neurogolen för någon vecka sedan, med anledning av olyckan i somras. Läkarna ville försäkra sig om att barnvagnsselen inte hade orsakat några skador på hjärnan. Vi fick komma in till en snäll doktor som tog fram lego och bollar och Elin fick göra några övningar. Allt var helt normalt, intygade doktorn, så skönt så skönt att höra, men jag frågade tre gånger för säkerhets skull. Extra stolt blev mamma när doktorn sa att man förväntar sig 2 sammansatta ord av en tvååring och jag fick skryta med att Elin faktiskt säger både 5- och 6-ordsmeningar.

Framsteg i bassängen

Andra omgången på simningen gick betydligt bättre, inget hopp från kanten men i övrigt stor entusiasm. Hämta-leksak-från-botten (det är meningen att de ska "dyka" ner och hämta själva sen) gick över förväntan, lilla hjärtat doppade nästan hela näsan och var såååå stolt när hon fick upp leksaken. Lite ryggspark gjorde hon också. Allra roligast var nalleduschen i omklädningsrummet, Elin ockuperade duschen länge och väl och lämnade ytterst tveksamt över till nästa dopping. Undrar om nalleduschen till och med kan bota schampo-skräcken, jag ska testa nästa gång.

Hej tomten

Elin fick för första gången hälsa på tomten idag. Vi var på en julmarknad och tomten bjöd på pepparkakor. Elin var helt stum och var klart skeptisk till pepparkakorna, hon vågade själv inte ta ur burken, men hon blev inte ledsen. Vi är ju rättså restriktiva med socker, så pepparkakan kändes sådär, men vad gör man när självaste tomten bjuder.

Vi har inte riktigt kommit fram till hur vi ska göra med tomtandet hemmavid, på julafton. Farfar är väldigt mycket FÖR tomte, e-pappan är mer skeptisk. Själv vacklar jag. Man kanske kan ha en snäll tomte utan mask, eller förlorar hela tomtegrejen sin betydelse då?

Vattenträning för stora och små

Första dagen på småbarnssimmet gick lite si så där, både bra och dåligt. Elin hade inga problem att hoppa ner i bassängen, hon älskar att bada, och gjorde första övningen hälla-vatten-på-mamma-med-vattenkanna utan problem. Nästa övning, flyta på rygg, gick lite sämre. Elin blev stel som en pinne och skrek "neeeeeer". Vi gjorde några försök, men återgick till vattenkannan. Hoppa från kanten var inte heller någon favorit. Men det var ju bara FÖRSTA gången, så vi tröstar oss med att det är bra vattenträning och att kanthopp och ryggflyt ger sig med tiden.

Jag får också vattenträning numera. Vattengympa två gånger i veckan gör sitt för slappa mammamuskler - och pensionärer, som är det flitigaste besökarna på gympan. Men nu verkar jag ha fått med mig en annan mamma så snart får jag sällskap i bastun.

Kurragömma

Elins favoritsysselsättning just nu (men det kan växla redan imorgon) är kurragömma. Hon gömmer sig helst under filtar.

Elin: "Mamma gömt mig, komma leta".
Jag: "Då får jag leta, hm undrar om Elin är i soffan under filten".
Elin: "Ja".

Så hon är inte svår att hitta!

Torka snoret

Elin sover och jag tar igen mig efter ett litet Elin-bryt tidigare idag.

Hon vägrade röra sig från vagnen till bilen när vi hade handlat, det regnade och blåste och var skitkallt och jag ville bara HEM. Jag insåg rätt snart att hon hade snärjt in sig och hamnat i återvändsgränden och det var ingen idé att vänta på att hon själv skulle lösa situationen - eller att vi tillsammans skulle kunna prata oss ur den. Så jag tar upp henne från vagnen, hon sparkas och slåss, jag lirkar upp bildörren som har blåst igen, får in henne i stolen men spänna fast henne fixar jag inte. Så jag lämnar henne utan bälte och väntar på nya skrik typ "spänna fast mig", och hinner inte mer än stänga dörren förrän jag får anledning att öppna igen och kan spänna fast. Då hittar fröken nya saker att vara arg på, "sitter hååååårt" får jag höra hela vägen hem. När vi har parkerat och jag knäpper loss henne skriker hon "mössan påååååååå", hon får mössan och jag säger att nu går vi in. "Neeeej inte gå iiiiiin". Nähä, då får vi väl stå här då säger jag och ställer ner väskor och påsar och liksom installerar mig där. "Gå iiiiiiiin", nu ligger hon ner på marken och skriker. In kommer vi och då kommer den obligatoriska "torka snooooret", som brukar vara ett bevis på att hon är på väg att vilja försonas. Det vill hon, och vi är kompisar igen. Elin som normalt sett är snål med pussar ger mig en blöt puss på munnen, helt spontant, och jag tar det som att allt är bra igen. Vi busar lite och blir på bättre humör, det är dags att sova och sedan dess sover hon. Puh.

Doppingen

Elin har fått plats på simskola i gruppen "doppingen", med början nu på onsdag. När kursen är slut i början av nästa år så ska hon kunna doppa huvudet, titta under vattnet, hoppa själv från kanten och sparka med benen på mage och rygg. Låter som det vi gjorde på babysimmet egentligen, men skillnaden är väl att hon har blivit lite mer medveten om saker och ting nu, bland annat att det kan vara läskigt att hoppa från kanten. På babysimmet slängde hon sig rakt ner i vattnet av bara farten för att alla andra gjorde det tror jag. Vi får se hur det går. Elin har i alla fall meddelat att hon vill ta med badankorna till simhallen.

Bygga nytt

Sedan det blev kallt och mörkt redan tidigt på eftermiddagen är det inte lika lockande att gå ut längre, så jag kände att vi behövde att utomhusprojekt som morot. Så här är den! Brädhögen som ska bli en lekstuga. Fortsättning följer.

Smått blir stort

Vi har hängt upp ett litet hus till fåglarna (eller gåglarna som Elin säger) och Elin har tagit på sig uppgiften att lägga mat i huset. Vilket också verkar vara det roligaste med fågelhuset än så länge. Det är inte lika spännande att se när fåglarna kommer och äter, vilket jag själv tycker är lite småkul. Det är märkligt hur små saker i vardagen (som man inte alls la märke till förr) får stor betydelse när man får barn.

Huset är köpt på Fridas gård (tack C för presentkortet!).

Jättechock

Jag blev utsatt för en kupp i helgen. En kär vän i Stockholm, F, skulle komma förbi och presentera sin nya flickvän, vilket jag var sådär förtjust i eftersom jag sedan länge tyckt att han passar så hopplöst bra ihop med M, en annan kär vän. Men under alla år som jag fixat blinddates (mer eller mindre uppenbara) och legat i på andra sätt för att få de tu att komma samman så har tajmingen varit min tuffaste utmaning. När F har varit singel har M nästlat sig in i nytt förhållande och när M äntligen blivit ledig har F varit upptagen. Så även den här gången då, när ytterligere en ny flickvän skulle presenteras. Jag hade förberett mig för att i alla fall FÖRSÖKA gilla henne men hade svårt att acceptera att det var någon annan igen.

F ringer på dörren, jag öppnar, jättekul att ses förstås som vanligt. Men var är hon nu den där tjejen. Hon kommer snart säger F, skulle bara hämta nåt i bilen. Vi småpratar och F säger att nu kommer hon, får jag presentera min nya flickvän...M! Alltså min M! Det är HON som dyker upp i dörren - helt galet och aldeles fantastiskt roligt. Det sägs att mitt ansiktsuttryck var obetalbart. Jag var i chock och skrek och hoppade upp och ner. "Mamma ledsen" sa Elin. "Nej sa E-pappan, mamma är bara jätte-jätteglad".

2-årskalas

Lilla hjärtat fyllde 2 år förra fredagen och det firades så klart med kalas. Bästa presenten var nog att kusinerna S och S kom och hälsade på, Elin tyckte det var jättemysigt att vara ompysslad och uppmärksammad hela tiden. Stolt mamma berättar gärna att hon blåste ut båda ljusen alldeles själv. Dessutom åt hon tårta för första gången i sitt liv, men det blev ingen jättesuccé, till föräldrarnas glädje. Glass blev inte heller någon favorit (dagen efter berättade hon för pappa under skogspromenaden att hon inte gillade glassen, den var lite för kall) men persenterna uppskattades desto mer. Borrmaskinen i verktygslådan gick varm och eltandborsten som har 17 melodier användes så kraftigt att blodet rann ur munnen (sedan dess håller vi lite mer uppsikt när hon borstar själv).


Efter att ha borrat, byggt kojor och sprungit runt runt i huset med S och S under eftermiddagen och kvällen var vår lilla 2-åring en slagen hjälte vid läggningstid. Det var svårt att somna så klart och en och en halv timme efter läggning låg hon fortfarande och pratade och sjöng, glad och nöjd, men vaken som sagt. Jag gick in och stoppade om henne och sa att nu är det dags att sova. "Ja" sa hon och somnade.

Totte trasig

I somras blev plötsligt tandborstningen en utmaning. Från att ha gapat snällt till att stänga munnen och skrika och sparkas.Vi provade det mesta och kom tillslut på att en stunds tv-tittande kunde hjälpa. En Totte-skiva inhandlades och Elin gapade igen. Men igår, vid morgonborstningen, gick Totte-skivan sönder (efter våldsam hantering - man vill ju så klart sätta på skivan SJÄLV) och Elin började nästan gråta. Vi räddade situationen med Fem myror men insåg at vi behövde en ny tandborstningsskiva. På Maxi hittade vi Postis-per som Elin nöjt la i sin lilla shoppingvagn och under den halvtimme som vi handlade på Maxi upprepade hon som ett mantra, jag vet inte hur många gånger, "totte trasig - titta postis-per stället, totte trasig - titta postis-per stället". Så jag tror att hon har förstått att Totte inte finns längre, och även accepterat att det är Postis-per som gäller numera.

Förutsättningar för övernattning

En vän som snart är på genomresa i Skåne frågade om sängplats över en natt, för sig och ett sällskap. Så klart man är välkommen här, vi tycker det är jättekul att folk vill komma och hälsa på, men jag svarar som alltid, att man måste vara medveten om förutsättningarna. EN säng (1,05), rum utan dörr och väckning kl 07.

Muddis

Vi har blivit väldigt förtjusta i smoothie (eller muddis, som Elin säger), till frukost eller mellis. Så snabbt och enkelt, man bara blandar ihop massa saker som redan finns hemma och så blir det gott och nyttigt av bara farten.

Vår favorit är jordgubb-banan och då blandar vi:
1-2 bananer
Ca 1/2 paket frysta jordgubbar
Lite naturell yoghurt
En skvätt honung
Lite solhavre

Oj

Elins favoritord just nu är oj (vi tror att mormor kan vara källan, hon gillar att säga oj). Så här kan det låta:

Elin, snyftandes:
-Oj, oj, oj
(efter att hon har tappat smörgåsen på golvet)

Elin, lätt förskräckt:
-Oj-oj, oj-oj, oj-oj
(i dörröppningen till butiken, när hon håller i dörrarna som sakta håller på att gå igen)

Elin,upprörd:
-OJ, OJ
(när luckan till diskmaskinstablettsluckan inte går att öppna för att diskkorgen sitter i vägen)

Elin, glad och stolt:
-Oj!
(när hon har blandat alla färgerna av leran till en brunaktig odefinierbar färg)

Bra dag

Elin hade en bra dag igår med farmor och farfar. De bakade, byggde kojor, lagade mat och var på lekplatsen. Och jag hann städa riktigt ordentligt här hemma, så där ordentligt som det aldrig blir gjort annars när vi städar tillsammans, Elin och jag. Jag hade nästan glömt hur skönt det är att vara riktigt vuxen och effektiv, att göra allt i sin egen takt på sitt eget sätt (det kanske mest avslöjar att det var länge sen vi STORstädade). Så min dag var rätt bra den också.

Min dag?

Elin är hos farmor och farfar idag, och jag har en alldeles EGEN dag. När jag hade skjutsat iväg Elin i morse njöt jag av tystnaden och drack kaffe och svullade på en kardemummabulle, men där tog min egentid slut. För vi måste verkligen städa här hemma och tvätta och göra allmänt fix som inte blir gjort annars och byta däck på bilden (när blev det MITT område?). Nåväl, jag får ta tag i allt det där nu.

Nej nej nej

Några jobbiga dagar följs oftast av några lugna, har jag läst. I förra veckan var det urjobbigt med trots och bråk från morgon till kväll. Inte ens bakning gick hem - Elin låg på golvet och skrek nej nej nej. Kvällsläggningarna var katastrof och helt kaos. Men vi höll på rutinerna och körde på som vanligt, så gott det gick. Sedan i fredags är läget mycket lugnare och och vi har bara trots i normala helt hanterbara doser.

Mer känslor

Jag tror att man har nått ytterligare ett steg i språkutvecklingen när man kan uttrycka känslor. Hittills har Elins prat handlat om här-och-nu, som "dockan sitter vagnen", "Elin kammar håret". Men sedan några veckor får vi ibland höra vad hon KÄNNER också. När vi var hos mormor och morfar sa hon "roligt vara mormor morfar" och "mysigt alla äter frukost". Kul!

Kung över tillvaron

Jag läser i Barnabokens kapitel om tvååringen som har insett att han har ett ansvar, att han är kung över tillvaron. "Det är ett ansvar med stort A. Självpåtaget. Tvååringen är ständigt medveten om detta lyckliga men ack så arbetssamma ansvar. Det är han som sköter ruljangsen i familjen. Det skulle rasa ihop som ett korthus om inte tvååringen höll sin vakande hand över det hela. Han håller ihop familjen. Dess existens vilar på hans axlar. Utan hans ingripande blir det varken frukost, lunch eller middag. Utan hans medverkan går ingen och lägger sig, och ingen stiger upp heller. Ingen städar och ingen pyntar huset så att det ser trevligt och välkomnande ut, om inte han gör det. Och folk slarvar med sin hygien - de måste tvättas och borstas tänder på, och inte kan de kamma sig ordentligt".

Just det här stämmer kusligt väl in på Elin. Hon vill verkligen allas väl och fixar och donar. Hon hämtar tröjor så att vi inte fryser, hon ser till så att vi har badankor när vi duschar, hon lägger upp mer mat på våra tallrikar om vi har ätit upp och bäddar ner oss i sängen med täcken och snutte. Visst är hon kung över tillvaron.

Ja!

Elin har börjat säga ja! Hittills har Nej och alla andra möjliga och omöjlig ord dominerat, men äntligen kan man få ett JA till svar! Jag har ingen aning om varför det har tagit sån tid, i övrigt härmar ju Elin ALLT man säger. Jag väljer att tolka det som att vi är på väg ut ur förtrotsen, även om vi fortfarande har trots i massor.

Tomhänta från loppis

Jag hade laddat för barnloppis idag, tänkte fynda lite vinterkläder till Elin. Men e-pappan är sjuk och jag fick ta med mig Elin till loppisen, vilket jag i förväg visste var ett dåligt alternativ men också det enda om det skulle bli någon loppis.

Det fanns hur mycket saker som helst att fynda och vi roffade åt oss några skor (Elin ville helst ha ett par glittriga prinsess-skor). Till kläderna och leksakerna och bra-att-ha-grejerna kom vi aldrig eftersom det inte gick att ta sig fram bland mammor och pappor och farmödrar och gravidmagar och barn och bilbarnstolar med och utan barn, och Elin skrek "åka hem". Så vi fick lämna tillbaka skorna och försöka ta oss ut. På dagiset intill hittade vi en skojig rutchkana så Elin var rätt nöjd med utflykten ändå.

Jag tror det är första gången jag är på loppis utan att komma hem med en endaste pryl.

Klick

Det är en utmaning att skruva ihop IKEA-möbler. Det är en ännu större utmaning att skruva ihop IKEA-möbler med en 2-åring.

Tidigare idag, utomhus:

Jag: Kan du ge mig skruven där. Å tack, tack, vad snällt.
Elin: Elin skruva.
Jag: Ja vad bra att du hjälper mig att skruva, så nu har vi nu skruvat klart.
Elin: Skruva meeeeeeer.
Jag: Ok, skruva lite mer då, så börjar jag med ryggstödet.
Elin lessnar på sin skruv och hittar stolsitsen.
Elin: Titta Elin står stolen (med leriga stövlar).
Jag: Oj då, vi får SITTA på stolen SEN, men nu får du gå ner, här är en skruv till, du får hjälpa mig med ryggstödet.
Elin: Öppa, öppa, öppa.
Jag: Ja, vi ska öppna den andra stolen snart, men vi gör först färdigt den här stolen. Var är skruvnyckeln förresten?
Elin: Borta.
Jag: Borta? Men vi hade den ju här alldeles nyss. Har du lagt den någonstans Elin? Snälla Elin, kan du komma ihåg var du har lagt den?
Elin: Där.
Jag: Där? Men då får vi leta tillsammans där borta. Är du säker på att du la den HÄR?
Tio minuter senare.
Jag: Ja ja, vi struntar i nyckeln, den kommer väl fram. Var var vi nu? Ryggstödet.
Elin: Elin sitta stolen.
Jag: Ja, du får gärna sitta på stolen när den är klar, men först måste vi skruva ihop stolen. Kan du ge mig en skruv till? Tack, tack. Nu ska vi sätta fast sitsen, det ska säga "klick" står det här.
Elin: Klick, klick.
Jag: Ja just så, klick. MEN VARFÖR SÄGER DET INTE KLICK?
Elin: Klick. Elin sitta stolen.
Jag: Det måste först säga klick, man ska sätta fast sitsen HÄR och sen ska det säga klick HÄR, men vi måste ha skruvat fel. Du får sitta på stolen SEN, när det har sagt klick.
Elin: NU Elin sitta stolen.
Jag: Men vänta älskade Elin, snälla inte med stövlarna, och vi måste ta isär stolen först och göra om allt. Kan du hålla här?
Elin: Elin elpa mamma hålla här.
Jag: Ja jättebra, tack. Så nu sitter alla skruvarna på plats, vi får kolla om sitsen säger klick nu.
Det säger verkligen KLICK och stolen är fulländad.
Elin: Fin stol. Elin mamma sitta fika.
Gullunge!

Vi fick ihop två stolar, och två återstår.

Kalas

Farmor och farfar passade Elin i helgen, när vi var iväg på bröllop i Uppsala. Det var första gången farmor och farfar passade över natten, men läget var lugnt enligt uppgift. Elin byggde kojor, sparkade boll och matade grisar och var på bra humör.

För övrigt var bröllopet fantastiskt trevligt. Bruden var oförskämt vacker i sin runda mage (5:e månaden), brudgummen (som vi inte hade träffat tidigare) visade sig vara ett kap och festen var kalas. Det var kul att träffa gamla kära vänner och pappis och jag orkade vara uppe ända till 03 (det har inte hänt på länge).

Vacker tass

På bekvämt avstånd hemifrån finns det grisar och hjortar att titta på, och mata om man vill. Och DET vill Elin, helst varje dag. Man lägger några kronor i ett skåp och får en påse bröd att ge djuren. Elin vill sköta påsen själv, och då tar det lite tid att få upp brödet och grisarna och hjortarna står på andra sidan stängslet och trampar och buffar. Då sätter Elin upp lilla handen, som ett stopptecken, och säger "vänta" och fortsätter oberört att plocka i påsen. Ibland ber hon dem om "vacker tass", och undrar varför de inte lyder.

Fel blev rätt

Sovtrasslet på dagen fortsätter, och vår plan att dra ner på sovtiden verkar inte ha gett resultat. Ibland sover hon var tredje dag, ibland var fjärde och däremellan är hon jättetrött. Men vi ser det som att hon får sin lilla paus - som hon mer än väl behöver - mitt på dagen och då är det upp till henne vad hon gör med den tiden. Vilar, sover, sjunger, pratar, hojtar, tjoar, ja hon varierar sig i alla fall.

När farmor passade i fredags hade jag instruerat att vagnen var sovplats för dagen (jag tyckte det kändes enklast så - det kan ju bli sura miner när det ska sovas i spjälisen). Men Elin hade talat om för farmor att NEJ, hon skulle sova i SÄNGEN. Och först skulle man sätta på SKIVA. Stackars farmor visste ju inte vilken skiva som skulle sättas på så hon tog första bästa som redan låg i. Men nej, man måste BYTA skiva. Elin hittade en skiva i högen som hon ville ha och då blev det Pavarotti. Jaha tänkte farmor, hon kanske brukar lyssna på det, och sen låg Elin tyst i en hel timme och lyssnade på Pavarotti. Jag borde alltid ta hit farmor när det är läggdags. Eller införa Pavarotti som ny sovmusik.

Pysslar själv

De senaste veckorna har Elin börjat gilla sitt eget sällskap som aldrig förr. Hon pysslar själv långa stunder utan något arrangemang eller engagemang från min sida. Hon donar med sina dockor, med nallen, med små pryttlar och skålar. Hon gör mat till mig (mest majskrokar och keso), byter blöja på grisen, bäddar i docksängen, packar väskor, packar ur väskor, packar nya väskor och bär runt väskorna runt halsen, på armen och i dockvagnen. Dockorna får sällan åka med, de får "kaffe" som hon häller upp i muggar och dukar fram på lilla pallen. Det är lätt att följa vad som händer eftersom hon pratar högt med sig själv.
-Elin titta nallen åker tåget
-Duka bordet fint dockan äta - smakar gott
-Mormor sitta där äta mat
-Dockan byta kissblöja - luktar illa

Beroende av Österlen

E-pappan fick en överraskningsresa i födelsedagspresent tidigare i sommar, och den utnyttjades för några helger sedan. Enligt planen åkte vi till det bedårande vackra Österlen (som jag vet att han gillar alldeles särskilt).

Elin var hemma med mormor och morfar, så vi åkte iväg på egen hand. Vårt fösta stopp var Södra Mellby och incheckning på Mellby Klockargård, som såg väldigt inbjudande på hemsidan och med råge levde upp till det. Familjen som drev det verkade gilla loppis lika mycket som jag. Möbleringen i växthuset blev lite för mycket för e-pappan, men jag tyckte det var precis lagom boho-chict. I övrigt var stället jättetrevligt, välstädat och prydligt, god frukost och en mysig kaffebar - så klart inredd med loppisfynd. Vi hade ett rum med golvtegel och egen utgång. Ingen toa och dusch på rummet, men det kan man knappast begära för 650 kr.

Vi cyklade till gårdskrogen Friden och åt middag. Ett lite knäppt och bohemiskt men väldigt trevligt ställe, med mustiga pizzor på menyn. Men inga hawaii eller calzone. Här fanns det fikon, valnötter, chévre, tryffelsalami, sparris och – den dyraste –kalixlöjrom på menyn. Något för alla alltså. Man blev lätt förförd av tidningsurklippen utanför toaletten. Det berättades om kärlekshistorien mellan krogens ägare som hade skilts åt som ungdomskärlekar men träffats igen efter många år på en busshållplats i Fruängen. Känslorna fanns kvar, de stack till Skåne, rustade en gård och började baka pizzor.

Nåväl. Efter en jättegod frukost cyklade vi till Vitemölla och badade. Eftersom vi sällan har några vågor på västra kusten så var det extra kul. Jag hade glömt hur barnsligt roligt det är med vågor. Men det var KALLT i vattnet, 15-16 grader var det någon som sa, så det blev inga långa dopp. Vi cyklade vidare till Kivik och åt lunch på Buhres Fisk. En av de bästa luncherna på länge. ”Fönsterbord” längst ut på bryggan, Stenshuvud vid horisonten, nystekt sillfilé och ett ljuvligt väder. Det kändes extra lyxigt när paret bredvid oss mest var upptagna med att bära runt på sin dotter som inte ville sitta still vid bordet. Vi saknade så klart Elin, men just då var det optimalt för alla att hon var på annat håll.

Vi lämnade tillbaka cyklarna efter lunch och fortsatte med bil längs kusten. En fantastiskt vacker väg via Vik, Baskemölla, Simrishamn, Brantevik och Skillinge. Vi stannade vid Kyl Strand utanför Borrby, som ska vara en av Europas vackraste stränder. Det var vackert, men vi har sett andra stränder som vi håller högre. Och det var lite för blåsigt för bad.

Vi körde vidare till Vendel at Mötesplats Österlen där vi stannade för natten. Sagolikt god mat och dryck och lyxigt rum med tjock frotté och äkta matta. En oförglömlig upplevelse, men priserna låg lite i överkant tyckte vi.

Vi checkade ut och körde till Sandhammaren. HÄR är det galet vackert. Vi har varit här tidigare, men bara på genomresa, så nu fick vi njuta på riktigt. Jag tror vi hade ett av vårt bästa bad någonsin. Det var inte med alltför raska steg vi lämnade stranden, men vi ville hinna förbi Olof Viktors bageri/café i Glemminge innan vi åkte hem.

Man blir lite beroende av Österlen. Vi pratar redan om att åka tillbaka nästa sommar.

Sista pottrapporten

Nu går det så bra med pottan att jag vågar skriva att jag pott-rapporterar för sista gången. Sedan en vecka tillbaka har lilla hjärtat full koll på var man gör det. Och det spelar ingen roll om vi är hemma, hos någon kompis, i affären eller i skogen. Hon säger till och sen kommer det, vad som nu behöver komma, där det ska. Så sammanfattningsvis tog det knappt tre veckor at bli helt blöjfri (på dagen).

Det har också gått bra att skilja mellan dag och natt. På dagen ingen blöja, på natten blöja. Hittills har vi också haft blöja när vi ska åka låååååångt i bilen, då har vi sagt att man får ha bil-blöja. Men jag undrar om vi behöver fortsätta med det. Det verkar som att hon har lärt sig att hålla tätt längre, från det att hon säger till. I början började det droppa redan när hon sa till, nu säger hon till och kan vänta några minuter innan det är panik. Det är väl musklerna som utvecklas.

Hittills har hon inte visat något större intresse för det som kommer i pottan, och det är bara enstaka gånger hon vill följa med och spola. Men ibland kan det ju vara kul och kasta ner saker i ny-kissad potta, bara för att få se när det stänker. Varför inte ett äpple till exempel? Synd bara att det var vårt enda äpple från trädgården den här sommaren.

Kortare lur

Middagsluren fortsätter att trassla EXAKT varannan dag. Igår sov hon ingenting, det betyder att hon sover idag.

Kanske behöver hon inte så många sovtimmar längre, hon har ju blivit stora tjejen, så det kanske är DÄR haken sitter. Hittills har middagsluren varit 1,5 timme, men vi ska testa att dra ner den till 45 minuter, så kanske det blir sova av ALLA dagar. Vi får se. Jag känner mig lite som förlorare eftersom min värdefulla egentid mitt på dagen minskas. Å andra sidan är vi nog båda vinnare i längden, när hon sover sina 45 varje dag och förhoppningsvis utan fight innan läggning.

Kissutflykt

Igår vågade vi oss iväg till Maxi för att handla mat. Hittills har vi bara gjort utflykter till stranden, lekplatsen och andra ställen där jag är säker på att man enkelt kan kissa i buskarna. Maxi kändes ändå lite lagom eftersom de har fyra kundtoaletter.

Vi åker direkt efter kiss-i-pottan, så att lilla blåsan är så tom som möjligt. Det går bra inne i butiken, inga tendenser till kiss. Vi betalar och är på väg ut när jag ser skylten "ute-krukor halva reapriset", och knäppa mamma MÅSTE in igen. Men vänta nu, först kissa kanske. Vi hittar en ledig kundtoalett, stoppar i en enkrona (och jag hinner tänka att undrar hur det går när man har brottom, inga enkronor, växla, kö...). Elin börjar fråga efter pottan och jag säger att här kissar man på STOR toalett, som mamma och pappa gör. Jag gör mitt först och hoppas att Elin kommer på att hon också behöver. Hon vill gärna testa den stora toaletten men det vill sig inte och jag tänker att hon nog inte behöver ändå.

Ut från toaletten och in i butiken igen, men vi hinner inte långt.
-Mamma, Elin kissa.
Oj, oj, nu är det nog brottom. Ut igen, bort till toaletten, skit också - inga enkronor kvar. Bort till spelbutiken, där är det kö.
-Ursäkta, ursäkta, vi har en nödsituation här (tack M för tipset!).
Förståelsen i kön är MYCKET stor (har aldrig stött på något liknande när man tränger sig), vi tar enkronan och springer till toaletten. Fort, ner med byxorna, upp på stora toaletten och väntar på kiss. Men det kommer inget nu heller.

Inget kiss på Maxi den här gången alltså. Och inget i bilen på vägen hem heller. Hon kan nog hålla sig längre än jag tror. Krukorna kom med hem också - ett fantastiskt fynd, set om tre för 25 kr!

En förmiddag i förtrotstider

Vår lilla förtrotsare har kommit till den RIKTIGA förtrotsen nu tror jag. Hon bits och sparkas, blir jättearg för ingenting, strular (som sagt) med middagsluren, kan allt själv tror hon och blir arg när hon förstår att hon inte kan och ännu argare när vi visar hur man gör för då är ju mamma jättedum som visar - jag kan ju SJÄLV.

Så här kan en förmiddag se ut.

Morgonvällingen är uppdrucken och Elin vill ha mer, hon räcker flaskan till mig men väljer att slänga den på golvet istället just när jag ska ta den. Jag säger att man GER flaskan till mamma, så här. Elin slår på flaskan och blir arg. Oj då, vad tokigt det blev, säger jag, och diskar så länge "så kan du säga till när du vill ha mer". Meeeeeer välling, hojtar hon, jättearg eftersom jag diskar. Hon kommer springande med flaskan och dunkar huvudet mot mitt ben. Hon får mer välling, ganska nöjd nu, sitter en stund till framför TV-n. Sedan dags att ta av pyjamasen och blöjan. Nej, pyjamas påååååå, skriker hon. Jag säger att pyjamasen har man när man sover, om vi ska gå ut så har vi kläder på oss. Hon skriker att hon inte vill ha kläder, men så synd då, säger jag, då kan vi ju inte gå ut, vi får städa istället. Jag plockar fram dammsugaren men neeeeeej skriks det då, inte dammsuga, hon vill gå uuuuuut. Vi dammsuger färdigt (under protester), men sen kommer vi ut i alla fall. Utestunden funkar oftast bra, det är något med frisk luft tror jag. När det är dags för lunch brukar det gå hyfsat bra att locka med henne in, hon är ju väldigt glad för mat. Vi lagar mat och hon vill inte skära tomater, bara äta upp dom (jag tycker visserligen det är ok, alla kockar provsmakar ju), men jag lyckas rädda två tomater att lägga i kastrullen och det är tid att röra i grytan. Elin rör så att det stänker och far och jag visar med min hand om lilla handen, så här gör man. Hon blir arg för att jag visar och vispar ännu häftigare. Här, säger jag, vi skalar potatis istället. Elin har en potatisskalare och jag en annan. Hon vill ha MIN potatisskalare och jag säger ok, vi byter, då vill hon ha den andra igen och vi byter - igen. Hon vill inte ha någon av potatisskalarna och slänger båda på golvet. Jag säger att vi låter maten koka lite här så länge och så går vi och dukar. Kan du ta fram tallrik och sked, ber jag. Neeeej, skriks det, inte skeeeeeed. Hon tar fram gaffel istället och tre tallrikar för säkerhets skull. Jag tar fram ett glas och hon skriker mjööööööölk innan jag ens har grubblat på om jag ska servera mjölk eller vatten. Hon får mjölk och ska sätta sig på stolen och ta på haklappen när hon ser att hon har fel haklapp, hon vill ju ha den med elefanter. Vi byter haklapp och hon sitter äntligen på plats och äter en majskrok i väntan på grytan, som jag lyckas göra färdig (tre majskrokar senare). Vi äter tillsammans och pratar om vad som händer utanför fönstret och vad vi ska göra på eftermiddagen för att undvika att fokus hamnar på att INTE äta maten. Vi har ätit klart och ska torka munnen, neeeeeej inte munnen. Hon försöker bita mig i fingrarna och slåss med tvättlappen. Jag säger oj då titta här vilken smutsig liten hand, hur många fingrar har du nu igen, ALLA fingrarna vill ha puss. Vi kommer ifrån bordet och det är snart dags för middagslur och mamma får en liten stunds avkoppling. Det behövs i förtrotstider, för bådas skull.

Men alla dagar är inte så här. Ofta är hon en alldeles fantastiskt gullig liten fis, och vi busar, pussas och kramas mycket också. Det jag har lärt mig hittills är att man lär sig mycket om sig själv och på köpet får man en hel del tålamod. Det vittnade min kära vän N om, när hon var här för några veckor sen. En skål med kall sås trillade ur kylskåpet och jag sa oj då, det var den såsen, och torkade upp. N påminde mig om att om det hade hänt för tre år sedan hade reaktionen varit en helt annan.

Varannan dag

Det här strulet med dagsluren fortsätter enligt varannan-dag-principen. I söndags gick det toppenbra, hon somnade utan ett pip efter några minuter. Igår somnade hon inte alls och var ett litet vrak resten av eftermiddagen. Idag verkar det funka bra igen, det tog ca 10 minuter så sov hon gott. Kanske det håller på att ge med sig, eller så är hon så trött varannan dag eftersom hon inte sover alls dagen innan så att hon somnar av bara farten.

Pottan är också lite varannan-dag-bra-varannan-dag-blött-på-golvet. Idag kom inte ens det Stora rätt, det som har funkat smärtfritt hur länge som helst. Men det är ju som e-pappan säger, man MÅSTE räkna med bakslag. Konstigt nog lyckas hon alltid imponera på farmor och farfar. Idag sa hon till - och kissade på pottan - två gånger när de hälsade på, trots att regnkläder och allt skulle av först.

Pott-rapport del 8

Det löste sig med det Stora, det kom på förmiddagen. I övrigt har allt annat hamnat rätt också, så summerat är det en bra pott-dag. Jag vågar knappt skriva det, men det känns som att det har vänt och att budskapet har gått hem - man gör det på pottan.

Men jag vet inte riktigt hur det ska gå när vi ger oss av på längre utflykter typ handla på Maxi eller i det lokala köpcentrumet. Hur gör folk egentligen? Man kan ju inte ta fram pottan i butiken - eller? Om man försöker skynda till en kundtoalett är det ju bergsäkert kö och hur gör man sen när sitsen är för stor, måste man ändå hala fram sin medhavda potta?

Pott-rapport del 7

Idag var en toppenbra pottdag. Alla rätt här hemma, så inget svabb alls på golvet. På lekplatsen hände två olyckor, men jag tror att det beror på att hon har byxor på sig där, hemma är hon ju nakenfis. Dock har hon bara kissat. Jag insåg alldeles för sent på dagen att det inte skulle bli något bajs, och ville inte ge katrinplommonpuré inför natten, så hon får det till frukost istället. Hoppas nu bara inte att hon går och håller sig eller nåt, men det HAR ju funkat så bra tidigare med bajseriet på pottan, så det är nog bara tillfälligt. En dag är ingen dag.

Vi är hundvakt över helgen, till världens snällaste nallebjörn till hund. Elin tycker det är festligt med en hund i huset och vill gärna mata och pyssla om honom. När vi hade varit på en regnig promenad och jag tyckte att hunden var lite väl blöt för att komma in i huset placerade vi honom på verandan. Han fick matta och handdukar att ligga på och vatten att dricka. Elin avslutade med att lägga dit två böcker, så att han kunde läsa lite när han kände för det. Så sött!

Cirkus på middagsluren

Sedan olyckan med selen i vagnen måste jag erkänna att jag har varit lite vek och inkonsekvent, särskilt när det gäller middagsluren.

Elin har sovit luren i vagen sedan vi flyttade till hus i mars, eftersom hon har sovit så himla bra ute. Men sedan olyckan så har hela vagn-grejen känts rättså laddad, med sele och allt, som ändå måste på för att hon inte ska klättra ur. Jag tänkte förut att jag skulle börja lägga henne inne i spjälisen istället, men det blev aldrig av. Men nu har vi kommit till en punkt när vi inte har något val, nu BLIR det sängen, basta. Läggningarna i vagnen har nämligen urartat totalt de senaste veckorna. Det skriks och trixas och det är total cirkus innan tystnaden lägger sig efter si så där, om vi har tur, 45 minuter.

Så idag tog jag tag i saker och ting, bestämde att nu är det spjälis som gäller, här ska det sovas, å vad gott vi sover här. Ner med Elin i sängen, det gick bra, inga protester. Men sen gick det sämre, hon somnade aldrig. Hon skrek och pratade och vilade om vartannat i 1,5 timme, sen tog jag upp henne och låtsades som att det regnade. Vet inte om det kan ha något med tänderna att göra, hon har dreglat kopiösa mängder och varit allmänt gnällig idag. Imorgon får hon nog sova på en alvedon, men spjälisen gäller fortfarande.

Köpa ny lada

Idag kissades det vid ett tillfälle inne i ladan, en stor pöl i dörröppningen. Jag suckade tyst, mest för att jag börjar bli lite trött på att torka kiss, men tyckte ändå att det var skönt att vi slapp svabba golvet (som vi annars gör inomhus så där en 5-7 gånger om dagen, eftersom det inte har gått lika bra de senaste två dagarna sedan pott-rapport del 6). Elin tyckte att vi skulle lösa det på ett annat sätt.
-Dumma kisset, Elin köpa ny lada.

Pott-rapport del 6

Idag var det näst intill full pott(a)! Bortsett från två kissolyckor på golvet så kom ALLT i pottan. Så efter en veckas pott-träning konstaterar vi nöjt att det går riktigt bra. Och att hon är mogen för pottan råder det ju ingen tvekan om.

Annars är lilltufsan väldigt mycket för att TACKA för saker just nu. "Tack snälla mormor" sa hon flera gånger i morse. Och när mormor frågade om hon kunde få en puss svarade Elin artigt "nej tack"!

Pott-rapport del 5

Idag var jag riktigt stolt över lilla fröken. Vi gick till ICA och handlade, Elin satt i vagnen utan blöja. När vi gick sa jag bara, lite i förbifarten, att "nu har vi ingen potta med oss, så om du behöver kissa eller bajsa så får du göra det i skogen". Ingenting hände på ditvägen, och byxan var torr i butiken. På väg hem sa hon kissa-bajsa, och sen blev det fullt pådrag. Av med regnkläder, kläder och stövlar och så huksittning i diket. Jag demonstrerade hur, men behöll mina kläder på. Men instruktionen gick hem och söta lilla Elin satt på huk och kissade i regnet!

När vi kom hem bajsade hon två gånger på pottan. I övrigt har det blivit en del moppande på golvet, men även idag har kisset kommit EN gång på pottan. Med beröm godkänt, tycker jag.

Morfar, som inte är så road av kiss och bajs, lägger helst en handduk i knäet när det ska läsas bok. Men bajspottan kom han inte undan idag. Elin ville så gärna visa upp resultatet, och det var inte läge att hitta på några ursäkter för att INTE titta.

Hej då dagis

Nu har vi bestämt oss. Det blir inget dagis för Elin till hösten.

Vår snälla kommun har infört vårdnadsbidraget, vilket underlättade beslutet. Men framför allt gillar jag att ha mycket tid med Elin hemma. Småbarnsåren går så fort, och vi anser inte att det finns någon mening med att lämna bort Elin om vi har möjlighet att låta henne vara hemma. Dessutom får vi fin-fin hjälp av mormor och farmor, och så kommer pappa vara hemma en dag i veckan. Så jag fortsätter jobba ungefär som idag, men kommer ha mindre jobba-hemma-tid och vara mer på plats på jobbet. Alla är nöjda.

Denna gula

Så här låter det ofta:

Elin: Deeeeen, deeeeen, vill haaaaaa
Jag: Menar du DEN?
Elin: Neeej, denna gula

Först förstod vi inte alls. Vi trodde så klart att det var något gult hon hade sett och ville ha, men vi har kommit fram till att hon säger "denna gula" om allt hon inte har koll på vad det heter. Rättså praktiskt egentligen.

Pott-rapport del 4

Ganska bra dag igår. På morgonen sa hon till om pottan, satte sig och gjorde det Stora. Lite senare var det dags igen, men då agerade hon själv utan att säga till innan. Hon ropade "bajs" när det var klart! Kisset verkar vara svårare att få ner i pottan, det kommer fortfarande mest på golvet. EN gång tog hon pappa i handen och gick och kissade i pottan.

På förmiddagen idag blev det någon sväng till pottan, men mest golvtorkande. Nu är Elin och jag hos mormor och morfar och här har pottan hittills varit helt orörd.

Pott-rapport del 3

Om gårdagen gick bra så gick det desto sämre idag. Inte ett enda rätt. Bara massa skvätt på golvet, och inget bajs alls, vilket gör mig smått nervös. Det där med bajseriet kan ju bli problematiskt om hon håller sig länge, för att det är lite läskigt att gå på pottan. Skräckexemplen är ju barn som har hållit sig i flera dagar, och tillslut fått microlax eller vad det heter. Nåja, en dag är väl inte helt ovanligt att hon håller sig. Hoppas det går bättre imorgon.

Bestämmer själv

Det senaste i kan-själv-och-vill-perioden är att Elin först säger nej, för att två sekunder senare säga ja. För då har hon ju fått bestämma själv. Så här låter det här hemma hela tiden:

Jag: Nu sätter vi på skorna
Elin: Nej, nej
Jag: Nähä, vad synd, då kan vi ju inte gå ut
Elin: Uuuhh, skor pååååå

Jag: Du får ta på dig hatten idag, för det är så soligt
Elin: Nej, nej
Jag: Men vad trist, då kan vi ju inte åka till stranden
Elin: Hatt, hatt, hatt, Elin hatt stranden

Pott-rapport del 2

Idag var en bra pott-dag. Elin inledde dagen med att säga bajsa-kissa, och så gick hon och kissade på pottan. Under förmiddagen hände flertalet olyckor på golvet. Efter lunch sa hon bajsa-kissa igen, och gick och BAJSADE på pottan! Det följdes så klart av fler golvpölar, men hon avslutade dagen med en tur på pottan. Det känns som att det har lossnat lite, även om vi kommer att ha flertalet bakslag innan allt funkar obehindrat.

Höjdpunkten idag var annars när Elins favorit och idol Måns, 7 år (vår granne) kom in på besök och åt mellis med oss, grävde snällt i sandlådan och höll Elin i handen. Hon var sååå lycklig.

Pott-rapport del 1

Det har skvätt både här och där idag också. Så klart. Jag hade inte väntat mig något annat. Men EN gång kom kisset där det skulle, och vi var båda lika glada! Det var på stranden, av alla ställen, och jag hade för säkerhets skull packat med pottan (mest för att jag trodde att det skulle bli dags för det Stora). Elin beordrade själv fram pottan, och kissade under parasollet. Farmor och farfar, som var med, var mäkta imponerade!

I övrigt har det kissats på mattor (dumma mamma som inte har tagit bort dom), i kritlådan, på köksstolen, i trappan... och så på golvet förstås. Om det inte var för att jag hade en jättestark tro på att det kommer att vända inom någon vecka eller två så hade jag redan gett upp. Men jag tror verkligen att den här strategin är helrätt. Bort med blöjan helt, sedan låta kisset komma, utan tjat och frågor innan, bara göra det så okomplicerat och naturligt som möjligt. Och så skälla på kisset, inte på Elin. Vi får se om det funkar.

Kissa potta

Vi har funderat ett tag om Elin rentav är mogen för pottan. Hon verkar ha full koll på funktionerna, om man säger, och har varit MYCKET intresserad av pottan. Jag har dragit mig lite för det om jag ska vara ärlig. Har lite svårt för allt kiss och bajs som kommer hamna på golvet. Men jag har förberett mig ett tag nu, och med tanke på värmeböljan (=lite kläder) och överstökade semesterutflykter så känns det lägligt nu.

Så idag började vi.
- Du kan vara naken nu, så kan du kissa och bajsa på pottan när du behöver.
- Blöja?
- Nej, du behöver ingen blöja nu, du är ju stor tjej.

Sedan dess har det blivit många pölar kiss och en och annan korv (fasta och fina tack och lov) på golvet. Vi skäller tillsammans på kisset och bajset och säger att det ska ju inte vara på GOLVET det ska ju vara på POTTAN. Så långt är hon med. Allt man säger fastnar ju, så hon tycker det är kul att säga dumma kisset. Men desto svårare att få kisset att verkligen komma i pottan. Jag vet inte hur många gånger jag har torkat golvet idag. 10 gånger kanske. Höjdpunkten var när hon hade dragit ut besticklådan med alla bestick på golvet, och samtidigt kissade en stor pöl. Mycket torka blir det.

Men nu ikväll, strax efter middagen, hände det osannolika. Elin sa "kissa potta", vi gick till pottan, hon satte sig och....kissade i pottan! Vi tömde i toaletten, sa hej då till kisset och spolade. Elin var jättestolt! Och JAG var stolt. Ska bli spännande att se hur det går imorgon. Fortsättning följer.

Solskenshistoria?

Vi kommer aldrig mer använda lös sele i vagnen. Alltså en sån sele som man köper separat, och fäster i vagnen. Vi hade en, tills för snart två veckor sedan, när Elin trasslade in sig och allt slutade på akuten.

Vi var hos våra nya snälla grannar på middag. Hade lagt Elin i vagnen för natten och spänt fast henne i selen eftersom hon så gärna vill titta hur vagnen ser ut på utsidan annars. När jag tittar till henne hör jag ljud från vagnen som inte känns bra, jag tittar ner i vagnen och ser en skräckslagen Elin som kämpar för att komma loss från selen. Den sitter två varv runt halsen.

Jag skriker till e-pappan att hämta en sax, eftersom jag inte hittar spännet och känner att tiden är för knapp för att analysera hur selen egentligen sitter. Pappa kommer med en kökskniv modell stor (det första han hittade) och vi skär upp selen. Elin gråter och skriker, får lite vatten, verkar andas normalt som tur är, börjar snart prata lite, pappa ringer sjukvårdsupplysningen och vi uppmanas att åka in till akuten med mobilen redo att ringa 112 om Elin blir sämre (det kan svullna upp krafitigt i halsen). Vi kommer in till akuten, får snabbt träffa en läkare, Elin får otäcka slangar i halsen, men läkaren säger att allt verkar ha gått bra trots allt. Inga invärtes skador, bara synliga märken runt halsen och i ansiktet. Trots det måste vi stanna över natten på intensiven, för observation. Lilla Elin får ligga i Stora sjukhussängen, med dropp och andra slangar. Det skär i hjärtat att se henne där, vi känner oss som förfärligt dåliga och oansvariga föräldrar, vi kunde ju ha lagt henne i resesängen istället, eller tittat till henne tidigare, eller tagit en annan sele, eller vad som helst. Bara vi slapp se henne här, så ynklig i sin elefantpyjamas, alldeles röd i ansiktet. Vi gråter och pratar om vartannat, och snälla sjuksystrarna tröstar och säger att det var väl tur att allt gick så bra ändå, de blir glada av solskenshistorier säger de.

Dagen efter är vi fortfarande chockade, har svårt att se märkena runt halsen, analyserar händelsen om och om igen, gråter, pratar och försöker ta itu med vår egen förtvivlan. Personlen på sjukhuset är fantastisk, ringer och frågar hur vi mår och ordnar med krishantering. Vi får stort stöd av våra föräldrar och grannar och tar oss hyfsat igenom de första dagarna.

Nu har det gått en och en halv vecka. Märkena på halsen och i ansiktet är helt borta, vi känner oss starka igen och kanske rent av stärkta av händelsen. Elin är precis som vanligt och kommer inte, enligt läkarna, att få några men av olyckan. Men i minnet kommer det sitta kvar länge så klart, och vi blir fortfarande förtvivlade när vi tänker på vad som hände, och vad som KUNDE ha hänt.

Peptalk

Förtrots skrev jag om för några månader sen. Då trodde jag att jag visste vad förtrots är. NU vet jag. Det mest i Elins värld är "vill inte", "nej", "kan själv", etc. Det är frustrerande och irriterande och tålamodsprövande men samtidigt, så klart, roligt att hon utvecklar sin självständighet.

Det senaste är att hon trasslar på kvällarna, vid läggning. Lilla fröken som alltid (sedan hon började sova hela nätterna) själv velat gå och lägga sig när vällingen är uppdrucken, vill helt plötsligt helt andra saker. Hon hojtar på mer välling, vatten, tv, mamma och allt annat hon kan komma på för att INTE gå och lägga sig. Vår strategi är att låtsas som att det regnar, köra på som vanligt och gå raka vägen till sängen trots skrik. Och hittills har det fungerat bra. Väl i sängen kommer hon på att det är rättatt lägga sig trots allt, hon skriker lite till för syns skull, men sover sött efter kanske tio minuter. Så än så länge känns alltihopa helt hanterbart.

Allt annat vill-inte-trots och liknande försöker vi lösa med kloka Anna Wahlgren-råd. Vi paktar mycket (håller med/delar bedrövelsen istället för att säga emot), undviker nej och börjar meningar med JA istället, har massa social delaktighet (det är roligt när man får hjälpa till och känna sig behövd) och kör peptalk (pratar om vad som ska hända och hur man ska göra).

Men vissa dagar känns det lite jobbigt ändå. Som idag, när det är mycket nej och vill-inte, SAMTIDIGT som allt annat blir fel. Hittills idag har Elin hunnit trilla ner från stolen och få yoghurten i ögonen, hacka sönder min nya ögonskugga, hälla ut spaghettipaketet på golvet OCH lackera golvet med solkräm. Nu är det JAG som behöver peptalk.

Pappa köra bussen

Vi var på 1,5-årsbesök i förra veckan. Vi kunde rätt snabbt konstatera att vi saknade vår förra sköterska. Den här nya, i vår nya kommun, var varken trevlig eller vänlig, inte alls sköterskeaktig egentligen. Men lilla tosan var duktig med sprutan och verkade uppfylla socialstyrelsens krav på en 1,5-åring. Som stolt mamma kan man inte låta bli att framhålla att hon pratar rätt många fler ord än de 10 som samma socialstyrelse tycker att man ska kunna.

Idag sa hon förresten, som vi hörde, sin första tre-ords-mening! "Pappa köra bussen". Ett annat språkligt framsteg observerade vi i förrgår när hon låg i sängen och sjöng Lilla snigel. Nåja, inte felfritt, och orden lite omvända, men sååååå sött.

Hur som helst, 1,5-årskollen visade 12,5 kg och 83 lång. Hon följer kurvorna med andra ord, men liiiite över på vikten, som vanligt då, sedan födseln.

Bajs

En liten incident för några veckor sedan har fått oanade följder. Elin och mormor var ute på promenad och Elin såg något alldeles magiskt - en häst som bajsade. Mormor till Elin när de kom hem:
- Vi skulle ju berätta något för mamma, kommer du ihåg vad?
- Bajs.

Mmm, Elin mindes väldigt väl. Och hästbajset har etsat sig fast i lilla minnet och numera är ALLT bajs.

Jag: Titta, en häst
Elin: Bajs

Jag: Titta en hund
Elin: Bajs

Jag: Titta hunden är glad, han viftar på svansen
Elin: Bajs

Tejpa blomman

Nackdelen med det fina vädret den senaste veckan är att man inte får nånting gjort inne. Fördelen är att det blir destå mer gjort i trädgården. Elin och jag har anlagt trädgårdsland, flyttat växter, grävt, krattat och planterat. För det mesta går det bra, men ibland blir det lite tokigt. Som när vi hade grävt ner en liten spröd stockros och Elin tog ett jättekliv rakt ner i plantan.
-Oj, eh hoppsan, stackars blomman, nu måste vi laga den, sa jag.
Elin tittade på mig och funderade en halv sekund, sedan gick hon målmedvetet iväg samtidigt som hon sa tepp, tepp.

Tejp, alltså. Vi skulle laga plantan med tejp. Precis som vi gjorde med favoritboken som gick sönder förut. Klart blomman ska lagas med tejp. Lat mamma tyckte att det kändes lite bökigt att gå in, ta av skorna, leta upp tejp, säkert fastna i en bok eller något annat spännande på vägen ut, etc, och sa istället att det är en jättebra idé att laga med tejp, men vi kan försöka med vatten först, vi vattnar blomman så blir hon nog glad. Elin var nöjd med det, och förmodligen blomman också, för hon tog igen sig och har kommit i kapp den andra plantan som slapp undan stövlarna.

Sedan den här lilla incidenten har stockrosorna fått vara i fred. Elin petar lite försiktigt med lilla fingret och säger acka (akta), precis som hon vet att man gör med ömtåliga saker. Mammas duktiga tös.

Solhatten på

Efter månader av sjukdomar och flytt fick jag och E-pappan en efterlängtad och avkopplande vecka i våra hjärtans Toscana. Vi var på samma hotel som för ca 2,5 år sen, på bröllopsresan, vårt sagolika och alldeles underbara http://www.palagina.it/. Vädret var inte riktigt vad vi hade sett framför oss, men maten, vinet, människorna och miljön var minst så bra som vi mindes det.

Vädret har ju däremot överträffat alla förväntningar här hemma, sedan vi kom hem. Elin har till och med blivit lite rosafärgad på kinderna, och idag premiärprovade vi solhatten.
Pappa: -Vad fin du är i mössan
Elin: -Att
Så klart det heter HATT, knaspappa.

Stå tillbaka för barnet

Jag har träffat en livs levande Anna Wahlgren, det är sant och alldeles fantastiskt och helt magiskt. Om man kan ha en idol när man är runt 30 så är Anna min. Hon är så himla klok och så enastående bra på att tyda barns signaler och uttryck. Om andra kan tala med hästar och hundar så kan Anna definitivt prata med barn.

Hon var tillfälligt i Skåne och tog sig tid att träffa några av oss redan frälsta. Hon pratade en del om förtrots och trots, vilket ju verkligen ligger i tiden för vår familj. Förutom att jag uppmärksammade att hon sa att Elin har fina ögon och att E-pappans lasagne var god så tyckte jag att det här var riktigt tänkvärt:

- Utgå alltid ifrån att barnet har goda avsikter, inget barn är elakt eller ute efter att jäklas med dig. Lägg undan dina egna känslor, stå tillbaka för barnet, lägg band på dig själv - och ta ingenting personligt, uppför dig sakligt och vänligt. Ingenting i barnets handlingar är riktat personligt mot dig. Lägg undan den vuxna logiken, försök se saker och ting ur barnets ögon istället. Till exempel: Barnet kastar smörgåsen på golvet och mamman blir irriterad - “ det vet du ju, att man inte kastar smörgåsen på golvet”. Enligt Annas sätt att se det så vill barnet testa hur det blir när smörgåsen slängs på golvet. Barnet vet ju nånstans att det egentligen är fel att slänga smörgåsen där, men det måste ju så klart testas. Och det här handlar inte om att barnet är elakt mot mamman, det är inte riktat personligt mot mamman, det är bara uttryck för en nyfikenhet, en upptäckarlust “ vad händer om man kastar mackan på golvet?“. Mamman borde istället ignorera smörgåsen, möjligtvis uttrycka ett litet ojdå, där hamnade smörgåsen, men inte göra en stor scen av det.

- Döda inte glädjen som finns hos små barn. Ett exempel: Ett lyckligt barn vill dela med sig av sitt äpple, och ofta ser man hur föräldrar avvisar och säger nä jag vill inte ha, det är ditt äpple. Men barnet vill ju bjuda, dela med sig, vilket är en fin egenskap, och det ska man uppmuntra genom att alltid smaka av det som erbjuds (vad det än må vara för äckelpäckel).

- Ett trotsbarn behöver känna sig duktigast i hela världen. Den vuxne har myket tillbaka av att låtsas göra fel ibland, för att bjuda på glädjen hos barnet när det får tala om hur det egentligen ska vara - barnet får vara den som vet och kan bäst, och det mår alla människor bra av. Ett exempel: När vatten ska hällas i kastrullen, håll kastrullen upp och ner och låtsas göra fel. Invänta reaktion från barnet. Om inget händer, fortsätt göra fel, sätt kastrullen upp och ner på plattan, lägg maten ovanpå etc. Inom sinom tid kommer en reaktion från barnet, det kommer att tala om att du gör fel. Då svarar man “ja justea, så dum jag är, jag gjorde ju helt fel, vad bra att du såg det, tack för hjälpen”.

SÅ kloka ord. Som verkligen fungerar i praktiken. Inställningen att stå tillbaka för barnet, att släppa logiken och att inte ta saker och ting personligt hjälper alldeles oändligt mycket i vardagen, så här mitt uppe i förtrotsen.

Mmmm... medicin

Här avlöser sjukdomarna varandra. Sedan någon vecka är Elin och jag förkylda och hostiga. Elin hade som tur var läst Ella går till doktorn, och kände igen både snytpapper, termometer och medicin från boken, så det har gått ovanligt smidigt ändå. Hon vill hemskt gärna ta tempen hela tiden, gärna flera gånger i timmen, "biip biip" säger hon. Jag försöker avstyra det lite, eller låtsas ta tempen ibland, eftersom de små plastplupparna man sätter längst ut på thermoscanen är fasligt dyra. Snyter oss gör vi också onödigt mycket, eftersom ljudeffekterna är så roliga. Och medicin skulle vi också kunna ta många fler gånger än ordinerat. Jag tror att det är Elins sedvanligt goda aptit som visar sig även här. Hon gapar redan när hon ser medicinen, även den äckliga mollipecten, och säger "mer" när det är klart. Är det normalt?

Nu börjar vi bli bättre i alla fall, men nu har E-pappan så klart fått viruset. Jag är inte förvånad. Eftersom han är väldigt känslig för förkylningar (han säger att det nästan är värre än bältros), så är han väldigt ynklig och man måste vara väldigt känslig och varsam här hemma.

Läsa bo och äta beppe

Hon är så sööööt med sina språkliga framsteg. Jag har ju tjatat lite om det förut, men det ÄR verkligen fantastiskt kul när hon kommunicerar och säger nya ord varje dag. Ibland tar det lite tid innan man förstår vad hon menar, men de här orden har vi greppat:

Ninni - nyckel
Gocka - docka
Bojja - blöja
Gucka - gurka
Tocka - torka
Beppe - äpple
Bo - bok
Agn - vagn
Tette - täcke

Bra dagis

Sådär ja, nu har vi hittat ett dagis som vi gillar. Elin var hemma med farmor under besöket, så jag vet ju inte om samma olyckliga scener som i förra veckan skulle ha utspelat sig om hon hade varit med, men hur som helst så var MIN magkänsla bättre den här gången. Elin kommer gilla det låga köket med rinnande vatten, plaskbaljan, klassisk musik under sovstunden, de fantastiska grönytorna, utevistelsen (minst 2 ggr per dag) och fröknarna. Så det känns bra, så här långt.

Jag har blivit gammal

Jag tittade i ett fotoalbum som en gammal klasskompis lagt upp på facebook. Jag hittade bland annat bilder på hennes två systrar, varav den ena var liten bebis sist jag träffade henne. Då insåg jag att jag blivit gammal. För visst har man blivit det, när man helt seriöst skulle kunna säga till en 20-årig tjej "jag minns dig när du var så hääääär liten".

Dagisprotester

Idag var vi på ett dagis här i närheten och kollade runt, men det slutade som en fullständigt misslyckad dagispremiär. Elin blev plötsligt och oförklarligt jätteledsen och alldeles förtvivlad, helt otröstlig. Jag kan inte tänka mig att hon förstår poängen, att vi kommer att lämna henne där, det måste ha hänt något annat i hennes lilla värld. Men som sagt, otröstlig var hon, och rektorn föreslog tillslut att vi skulle återkomma en annan dag. Usch, jag vet inte jag, om vi verkligen ska det. Det känns så olustigt att gå tillbaka. Hur som helst så verkade dagiset bra, och rektorn var snäll och rar.

Vi har några fler besök inbokade nästa vecka, men vi får väl se hur vi gör. Just nu känner jag inte alls för dagisgrejen. Kanske borde fundera på att vara hemma längre istället.

Börjar få koll

Nu har vi flyttat! Det är sååå härligt med trädgård och torktumlare och snälla grannar som hälsar välkommen med tulpaner. Lite trångt är det, men mysigt. De flesta flyttlådorna är uppackade och vi börjar få koll på tillvaron.

Dagen efter flytten lyste solen, det var varmt och vi grillade korv (på engångsgrill än så länge, men en ny fin grill står högt upp på köpa-listan). Idag snöar det, termometern visar minusgrader, E-pappan är sjuk igen (magsjuka) och jag tröstäter påskgodis.

Elin har hittills fixat flytten bra. Ibland blir hon lite kinkig på kvällarna och vissa morgnar har varit lite väl tidiga, men annars flyter mat och sömn på som vanligt. Jag undrar om hon undrar när vi ska "hem"igen, alltså när vi ska tillbaka till lägenheten. Och undrar när det går upp för henne att vi aldrig kommer att åka tillbaka dit, att det är HÄR som är hemma. Men hon kanske inte tänker så.

Språket fortsätter hon i alla fall att utveckla. Förutom att flyttkartonger har adderats till ordförrådet så pratar hon mer och mer för varje dag. Hon har fortsatt att härma sista ordet i våra meningar, men samtidigt säger hon fler och fler ord på eget initiativ. "Boll" är en favorit just nu.

Övar i bikini

Jag kom på en till. Man vet att man är mamma när man

- går runt i bikini utanpå kläderna (bara hemma, inomhus, tack och lov) för att man har BEORDRATS detta, och man rättar sig i ledet eftersom man inte vill ta fighten

Eftersom jag har lovat E-pappan att jobba på (utveckla, sa han mycket diplomatiskt) min inställning - att försöka se saker och ting lite mer positivt, så tänkte jag naturligtvis att det var ju bra att jag provade den så att jag vet om den funkar till sommaren också.

Man vet att man är mamma

I natt vaknade jag av något hårt mot örat och tänkte att man vet att man är mamma när man vaknar av något knöligt under kudden och hittar en tub Idomin. Eftersom jag hade svårt att somna om så kom jag på några fler man-vet-att-man-är-mamma-när-man...

- trampar på knäckebröd varje gång man går till skafferiet men inte orkar ta upp det
- borstar tänderna med bamsetandkräm (var tog pepsodenten vägen?)
- tycker det är bra att det är kallt ute så att man kan trycka ner en mössa över rufset

Kommer du på några fler?

Dammsugning och högläsning

Även ett sömnproffs har sina fläckar. Den senaste tiden har det varit väldigt frågvist, stundtals skrikigt och riktigt ledsamt, när det är sömndags på eftermiddagen. Jag tror det är förtrotsen som spökar igen. Man frågar helt enkelt om det verkligen stämmer att man ska sova, eftersom man ifrågasätter och vill bestämma MYCKET just nu. Men tack vare fin-fina knep á la Anna Wahlgren så löser det sig rätt bra ändå. En liten ramsa eller två, ibland lite dammsugning eller högläsning utanför dörren, och klassisk musik. Låter väl lite knäppt för den oinvigde, men det är effektivt.

Jag läste förresten i senaste mama att även Lisa Fabre rekommenderar AW för småisar som inte vill sova. Jag tycker det verkar dyka upp Anna-tankar lite varstans nu, MYCKET glädjande.

Furu-chock

Idag var vi i vårt lilla hus och kollade runt. Flyttlasset går först på lördag, men vi skulle fixa några saker och hämta en diskmaskin som vi köpt på blocket, plus att det är rätt kul att bara VARA där, det är så häftigt med egen trädgård och övervåning.

Diskmaskin saknas nämligen, vilket är helt uteslutet att acceptera. Så även om blocketmaskinen åker ut om något år, när det nya stora fina lantköket är på plats, så är den värd varenda krona tills dess. Köket är för övrigt en furu-chock, och jag funderar på att plocka bort överskåpsdörrarna för att få in lite vitt.

Elin tyckte det var toppen i huset, hon inledde med att sätta på två plattor på spisen. Ugnen var kul att undersöka också, dock utan att sätta på den, pjuh. Trappgrindar har vi monterat både uppe och nere, men ovana vid inomhustrappor som vi är så glömde vi att stänga grinden. När vi började undra var Elin var, var hon redan halvvägs uppe - jättenöjd. Hoppas hon är lika nöjd på lördag kväll när hon ska sova i sitt nya rum, klädkammaren, som vi har byggt om till barnrum.

Sjuklingar och flyttkartonger

Det här ÄR verkligen sjuka familjen. E-pappan har ju sin hopplösa bältros och Elin har varit krasslig i ca en vecka nu. I förrgår såg jag otäcka blåsor på tungan, vilket verkar vara en virusinfektion (minns inte namnet), som botar sig själv i sinom tid. Tills dess får lilla hjärtat leva på flytande föda - välling, fil och yoghurt. Hur som helst så har det varit lite lugnare här hemma några dagar, så jag säger som min vän L sa om den sjuka 4-åringen, Elin passar bra i lite feber.

När jag inte botar sjuklingar packar jag flyttkartonger, det har blivit rätt många nu trots att tempot är rätt lågt. Elin tycker att det är kul att hjälpa till ibland, och då hinner vi med någon låda eller två. Men oftast kommer hon med böcker, dockan eller lilla handen för att visa mamma något spännande. Eller packar ur lådor som vi redan har packat. Eller sätter sig i lådorna och rumsterar om. Men med hjälp av snäll mormor och farmor ska det nog lösa sig.

Igår fick vi tillträde till huset, vilket kändes jättehärligt. Den snälla säljaren har lämnat kvar trädgårdsredskap och annat bra-att-ha för nybörjande stadsbor, så det tackar vi för. Huset ÄR verkligen mysigt, jättemysigt, men litet. Så jag som älskar smarta lösningar för förvaring får en del att pyssla med. Ibland undrar jag om jag borde starta ett ordning-och-reda-företag och hjälpa folk organisera ute i stugorna.

Mamma på vift

Jag var iväg en sväng till Stora Staden förra helgen. En kär vän fyllde 30 och skulle firas. Men ensam mamma på vift är kanske inte en så bra idé ändå.

Det började med att jag nästan missade tåget. Väl på, hade jag glömt att jag bokat första klass och tänkte att det var värst vad lyxigt det har blivit på SJ, med svulstiga stolar och trådlös uppkoppling. Men när jag upptäckte gratis kaffe, vatten och frukt började ana att jag satt i någon av de bättre vagnarna. Det var EFTER min tur till cafévagnen, där jag redan hade köpt kaffe och dricka. Jag drack upp mitt (dyra) kaffe, men sen drack jag en gratiskopp också, bara för sakens skull. Sen blev jag illamående, och kunde varken läsa eller sova. Jag har visserligen lite problem med åksjuka sedan graviditeten, men någon kunde väl ha berättat att man kan bli åksjuk på TÅGET också. Nåväl, jag klarade mig utan att använda vit påse, men ångrade mina dubbla koppar kaffe.

Det kändes konstigt att komma tillbaka till Stockholm igen, det är ju fortfarande lite hemma. Jag försökte gå raskt och säkert och utan att titta på skyltar på Centralen, folk kunde ju få för sig att jag var en lantis annars. Men när jag köpte biljett till Sollentunapendeln blev jag nog avslöjad ändå. Det kostade 120 kr att resa fyra stationer tur och retur!!! (här nere har det varit debatt i Sydsvenskan om att stadsbussarna höjt taxan från 12 till 15 kr för enkel resa). Det blev lite irriterat bakom mig i kön när jag försökte hitta ett billigare alternativ - vilket jag faktiskt också gjorde. 90 kr för ett dygnskort, det fick duga.

Det var enormt roligt att träffa gamla kära vänner igen, och jättekul att gå på partaj, men faktiskt rättså skönt att komma hem till lugnet på "landet" igen. Till hemresan fixade jag åksjuketabletter, och kunde både läsa och sova. Dessvärre kunde jag inte njuta av lyxstolarna, eftersom jag åkte i andra klass.

Hjärtligt gott

Det blev en jättetrevlig parmiddag igår på restaurang, med tre-rätters alla hjärtans-meny. Våra respektive hade smitt planer tillsammans, från början stora planer med diverse överraskningar. Men saker och ting blir inte alltid som man har tänkt sig. Planerna grusades av att E-pappan fick bältros tidigare i veckan (stackars, stackars pappa har så ont och Elin tycker att det är så märkligt att pappa bara ligger i sängen). Så efter moget övervägande hade de insett att en middag fick räcka, vilket vi (tjejerna) var mer än nöjda med. Jag är ju inte ute i svängen så ofta längre, så för mig var det toppenlyxigt med restaurang mitt i veckan.

Pappa har fixat

Min romantiske make planerar överraskningar idag. Jag hade själv planerat en del, fixat barnvakt och allt, men tänkte att det är bäst att stämma av först, så jag frågade i helgen om han hade koll på att det är alla hjärtans på torsdag.
- Javisst, och du kan bara luta dig tillbaka, pappa har fixat allt.
Så jag avbokade mina bestyr, men behåller barnvakten.

Spännande!

Bild från minelle.wordpress.com

Dumma dumma mamma

Det händer mycket med Elins språk nu. Hon säger fler och fler ord och härmar ofta sista ordet i en mening. Till exempel ”nu ska vi byta blöja”, blir ett ”bja”. Förmodligen förstår hon ruskigt många fler ord än vad hon kan uttrycka, vilket så klart blir frustrerande. Och frustrerande för oss, som inte förstår vad hon menar.

Mitt mammahjärta knöt sig ordentligt för några dagar sedan när jag tillslut förstod vad hon menade, efter flera vändor av frustrerat skrik vid ytterdörren. Jag trodde att hon ville pilla med nycklarna i låset och tog fram en stol som hon kunde så på (eftersom jag med hänsyn till ryggen aldrig bär henne i onödan). Nix, ville inte veta av stolen. Ok, då lägger vi nycklarna här och gör något annat. Iiiiihhhhhhhaaaaahhhhh, ville stå kvar och behålla nycklarna men stolen skulle bort. Hon fortsatte att vifta och peka med nycklarna mot låset. Äntligen förstod mamma! Det är klart att låset ska undersökas från UTSIDAN också. Man kan ju inte veta om det ser likadant ut där förrän man kollat. Dumma, dumma mamma.

Apropå det här med språk så tycker Elin att alla manliga varelser är lika med pappa. Men i måndags, när vi var på kyrkans öppis, så tyckte jag att förväxlingen gick lite väl långt. Elin pekade på Jesus och sa ”pappa”.

Från lattecaféer till skogspromenader

Nu har vi äntligen sålt vår lägenhet och kan fokusera på flytten istället. I mitten av mars flyttar vi en bit utanför stan, till ett litet litet hus på 50 m2 (plus en liten inredd vind). Mysigt och charmigt med liten yta kan man tycka, och Elin kommer gilla att alltid veta var mamma och pappa är, men huset SKA byggas till så småningom.

Huset är från 1890, med punchveranda och syrénberså (smaka på ordet). Men moderniserat (tyvärr lite för mycket på sina håll), så vi kan bo där under byggtiden. Eftersom gamla hus är lite av en passion så behåller vi så mycket som möjligt av det gamla, och gör tillbyggnaden i samma stil. I väntan på flytt och bygge bläddrar Elin och jag i heminredningstidningar, och klipper ut det vi gillar. Eftersom jag är lite nördig när det kommer till att spara, förvara och organisera så sorterar vi allt enligt olika etiketter – kök, bad, hall, förvaring, etc.

Mitt stora orosmoln just nu är hur jag ska klara mig utan uppkoppling i ca en månad. Enligt tele2 tar det så lång tid att fixa ADSL. Vi får hänga en del på biblioteket.

Bättre lite kladd än inget kladd alls

Jag VET ju att det alltid är bättre att låta Elin klämma och känna och undersöka istället för att hindra. Jag VET ju att vi är mer effektiva i slutändan om hon får vara med och göra det jag gör, låta det ta sin tid och acceptera lite stök och bök och kladd, än om jag försöker fixa något på egen hand och Elin blir gnällig för att hon inte får vara med. Jag VET ju att det är så. Det är bevisat, så många gånger.

Och ändå har jag lyckats göra precis tvärtom.

Jag har varit irriterad rätt länge för att det är så svårt att sitta vid datorn när Elin är vaken, för ”hon bara förstör”. Fel, fel, fel. Varför har jag inte rättat mig efter det jag VET funkar? Varför har jag inte låtit henne vara med, pilla lite, låta datorn hänga sig etc? DET ÄR JU INTE SÅ HIMLA FARLIGT.

Det visade sig inte minst igår, när jag bara bestämde mig för att nu ska det banne mig skrivas mail. Upp i knät med Elin, så dääär ja, nu skriver vi tillsammans, tryck på enter däääär ja, och så ett aaaa. Det ÄR tålamodsprövande, det känns som en hel evighet, det kryper i kroppen och jag vill bara sätta ner Elin igen och be henne leka lite med dockan så länge. Men jag tar tre djupa andetag och tänker att det är bättre så här ändå, inte hindra, bara hjälpa.

Vi fick iväg mailet, till rätt adress till slut. Elin var nöjd efter en stund vid tangentbordet, hon ville SJÄLV ner på golvet och jag kunde sitta ostörd en stund och lovade mig själv att bli ännu bättre på att visa, leda, lära och hjälpa.

Försmak på förtrots

Jag tror det har smugit sig på lite förtrots här. Brukar ju komma kring 18 månader, har jag läst, men jag tycker Elin uppvisar TYDLIGA symptom redan, eller kanske försmak på förtrots?

Det visar sig bland annat genom lite mer aggression än tidigare. Att klappa fint, som hon var så bra på, är numera ett argt vispande. När jag säger att vi klappar fint och visar med lilla handen hur man ska göra, så blir hon väldigt frustrerad och vispar ännu hårdare. Jag ser ju att hon egentligen vet hur man gör, men när jag tjatar och lägger mig i blir hon arg och gör precis tvärtom.

Och självklart när hon vill saker - men inte jag. Till exempel läsa böcker, vilket hon har blivit helt besatt av de senaste veckorna, och inte SJÄLV då utan i knä på mamma eller pappa. Kul i början, tyckte vi, det är ju bra att hon läser böcker, nyttigt för språkutvecklingen och så. Men efter alldeles många omgångar med Max Nalle kände vi oss lite trötta och började undra om det inte var bättre om hon läste själv. Men hur hanterar man - ellr hindrar - det påföljande brytet? Jag testade följande, som Anna Wahlgren skrev till en annan mamma med samma fundering:

"Slå igen sista (eller första) boken med ordet "Färdigt!" eller "Slut!" och se glad ut. Och så går du. "Nu ska mamma göra det och det," kan du kosta på dig att säga, "och vad ska DU göra?" Då får du vänta på svaret, förstås, eftersom du ställt en fråga, men annars är det bara att gå. Underskatta inte den Tomma Tiden. Att förklara att han får läsa själv nu, för mamma är upptagen, är att utmana ödet. För det första varken kan eller vill han läsa själv (mamma läser ju), för det andra är ju mamma upptagen med honom. Så han varken förstår vad du menar eller kan "respektera" det. Klart han blir ledsen . Förstår du hur jag menar? Blanda inte in hänsynskrav och avkräv ingen förståelse. Han är många år för liten för det. Det är handlingens språk som ska tala och så tydliga, klara och konkreta besked som möjligt".

Det funkade oväntat bra. På frågan "och vad ska DU göra" svarade Elin med att hämta dockan och köra henne lite i vagnen. Mamma nöjd, Elin nöjd.

Ordning och o-reda

Vän av ordning, som jag är, så har jag lite svårt att acceptera att saker och ting inte ligger på sin plats nu för tiden. Men ibland måste jag fnissa lite för mig själv när jag hittar saker som hamnat på udda ställen, om man säger. Här är de senaste dagarnas fynd:

- Broccoli i kastrullskåpet
- Totte Badar i diskmaskinen
- Gurka under sängen
- Trosor i skorna
- Hårklämmor i städhinken

Härliga stressiga vardag

Vi var på spa i helgen, jag och maken. Vi fluffade runt i morgonrock och tofflor, fick behandlingar, bubblade, bastade, simmade, gick på yoga, läste böcker och åt god mat. Vi levde i en liten bubbla utan jobb och måsten, utan TV och telefon, utan stress och press och utan matlagning, disk och tvätt. Och utan älskade Elin, och DET var nog det enda vi saknade.

Det var så fantastiskt skönt att bli ompysslad, att inte själv vara den som vårdar och fixar och tänker åt andra. Jag kunde luta mig tillbaka och tillåta mig att vara prioriterad. Jag tyckte också att jag hade rätt att unna mig ett svindyrt puder som både vårdar glåmig mammahy, har exakt rätt solskyddsfaktor och ger en foundation-aktig hinna och lyster. Till pudret MÅSTE man ha en lika dyr ponnyhårsborste (förlåt ponnyn), som jag också ansåg att jag var värd.

Väl tillbaka i vardagen försöker jag återkalla den rosa, dimmiga, kravlösa spakänslan. Jag sätter på mig spatofflorna och pudrar ansiktet med ponnyhårsborsten. Jag är riktigt nöjd med resultatet och tänker att jag ska sätta på mig morgonrock också, men så långt kommer jag aldrig. Det KAN bero på att diskmaskinen behöver tömmas, att köksglovet är fullt med vatten (efter Elins kan-själv-demo), att det rinner köttfärssås längs sopskåpet, att hallgolvet är grusigt, att den vita 60-tvätten måste hängas och en 40-tvätt sättas igång och att jag hittar en bajsblöja bakom tvättmaskinen. Och att jag måste hinna duscha nu när Elin sover, och äta lite också.

Men det är väl ändå charmen med vardagen. Och det är väl just därför jag njuter så hejdlöst av att komma iväg.

(Tack mamma och pappa för en fantastisk 30-årspresent)

Lycka är en djungelbassäng

Det blev inget babysim i lördags, beroende på både vädret (klass 2 stormvarning - bassängen ligger långt ute på vischan) och Elins risiga mage. Men vi tog egna initiativ på det lokala badhuset i söndags istället.

Elin har aldrig badat i kall bassäng förut, så vi hade inga förväntningar på att det skulle gå nåt vidare bra. Dessutom hade vi hört skräckisar om hur dåligt det brukar gå första gången i kallbassäng. Nåja, vi cyklade iväg, checkade in på badhuset och hittade djungelbassängen. Elin tyckte det var toppen med elefanterna och papegojorna som sprutade vatten och fiskarna och stenarna som hade så fina färger. Vi simmade lite i vuxenbassängen också, vilket Elin tyckte var helt fantastiskt kul.

Efteråt var vi utmattade alla tre, men härligt glada. Det är så lite som behövs nu för tiden för att man ska känna sig helt upprymd och alldeles lycklig. En djungelbassäng kan göra en hel söndag.

Jag-budskapet funkade

Jag har jag-budskapat. Japp, och det funkade.

Jag blev såå inspirerad av en annan barnaboks-mamma (paivisplanthus.blogg.se), som skrev om jag-budskapandet som hon lärt sig på en kurs i Aktivt föräldraskap. Det handlar om att nonchalera negativa beteenden och att jag-budskapa när man anser att något beteende kräver det. Man utgår från sig själv istället för att lägga över allt negativt på den lilla, man pratar vuxet och berättar hur man känner och upplever. Vaa, inte med en liten 15-månaders väl? Lite knäppt låter det ju, men jag testade.

Elin och jag sitter på golvet och sorterar viktiga lådan (med allehanda pensionspapper och räkningar), Elin tröttnar efter några minuter men jag anser att viktiga lådan MÅSTE sorteras. Elin knuffar på mamma, gnäller, hämtar dockan, vill leka kurragömma med dockan bakom soffan, studsar upp och ner på golvet bredvid mig, gnäller mer, knuffar ännu hårdare, mamma blir irriterad och anser att HÄR krävs ett jag-budskap.

”Elin, jag upplever att det är jobbigt att du puttar på mig när vi ska sortera papper. Jag känner mig stressad och irriterad eftersom jag vill arbeta med papperna en liten stund. Jag vill att du hjälper mig med papperna istället”. Elin tittar på mig med stora ögon, förundrad. Hon gnäller lite till, sorterar två papper, sedan går hon iväg och läser en bok. Vänta vad hände, funkade jag-budskapet? Eller var det en tillfällighet? Kan man uppenbarligen jag-budskapa en så liten envis sötnos? Jag vet inte vad jag ska tro, men jag ska testa igen.

Kissar i kors

Jag har börjat uppskatta ensamma toalettbesök. Jag trodde aldrig att det skulle kvala in på listan aktiviteter-jag-unnar-mig-lite-extra-tid-till-när-jag-är-själv, men på senaste tiden har toalettbesöken lätt avancerat några platser.

Sedan Elin blev mer rörlig, och inte minst sedan hon ett par veckor tillbaka blir alldeles jätteledsen när hon förstår att jag är på väg till toaletten, så krävs det lite extra fixande och trixande. Det som funkar för stunden är att locka med dockan. ”Oj dockan är också kissnödig, va bra, då kan hon följa med”. Sedan kissar jag och dockan tillsammans, dockan i knät på mig, och Elin tycker att det är festligt och säger kssssss. Vi torkar oss (Elin torkar dockan och jag får tack och lov torka mig själv), och Elin och dockan avslutar med att spola, tre gånger för säkerhets skull. Alla är glada!

Visste allt och ingenting

Under graviditeten tänkte jag att JAG ska inte bli en sån som bara har förlossningen i sikte, jag ska förbereda mig ingående på det som kommer SEN. Så jag läste bland annat ”sedan du fött”, med goda råd om amning och varningar om det mesta. Jag var SÅ förberedd, och visste allt om bebislivet. I samma sekund som Elin föddes hade jag glömt allt. Redan när hon låg på bröstet, sockersöt och alldeles underbar, blev det fel. Jag tänkte att så skönt att det är över, nu får jag vila. Elin sov visserligen som en liten prinsessa den första natten, men JAG sov nästan ingenting, och de följande två månaderna sov jag ingenting heller, för då hade Elin sovit färdigt.

Det mesta var kaos hemma. Amningen funkade inte alls de första veckorna. När jag hade vant mig vid tanken på att överge amningen ville sötnosen inte ta flaska. Så amningen fick fortsätta, och räddningen var tillslut en snäll tant på amningshjälpen som gav mig en plastnapp (varför hade vi inte tänkt på det själva – vi kunde ju allt). Sömnen var som sagt bristvara. Elin ville helst amma varannan timme, dygnet runt, och i perioder sov hon ingenting mellan amningarna. Trött mamma började fråga sig själv, och E-pappan, om det var så här det skulle vara.

Nä, så här KUNDE det faktiskt inte vara meningen att det skulle vara. Jag bläddrade i Barnaboken, som en omtänksam mormor hade köpt. Anna Wahlgren skrev om ”standardmodellen”, som lät som en klok hjälp för trötta föräldrar. På forumet annawahlgren.com tjuvläste jag andras trådar om mat och sömn och schema och rutiner, och tänkte att det måste vara riktiga supermammor som fixar en bebisvardag och sig själva. Jag skrev ett eget inlägg, fick hjälp av en hop erfarna mammor och av Anna själv, som läxade upp mig och fick mig att förstå att det här med rutiner för mat och sömn är A och O för att man ska orka leva också. Och för att Elin ska orka med dagarna så klart.

Sedan dess är Elin standardmodellad. Vi har fasta rutiner för mat och sömn, ett schema som har ändrats allt eftersom Elin har blivit äldre och fått ändrade mat- och sömnbehov. Vi sover alla tre gott om nätterna, mellan 19 och 07, och det har vi gjort sedan Elin blev ca 4 månader.

Så hur var det då med att man kan förbereda sig – eller inte – på vad som väntar efter förlossningen. Nåja, jag har insett att det inte är någon idé att berätta för blivande mammor hur saker och ting blir efter. Man är inte mottaglig för mer än förlossningen, och det är nog lika bra det.