Jag-budskapet funkade

Jag har jag-budskapat. Japp, och det funkade.

Jag blev såå inspirerad av en annan barnaboks-mamma (paivisplanthus.blogg.se), som skrev om jag-budskapandet som hon lärt sig på en kurs i Aktivt föräldraskap. Det handlar om att nonchalera negativa beteenden och att jag-budskapa när man anser att något beteende kräver det. Man utgår från sig själv istället för att lägga över allt negativt på den lilla, man pratar vuxet och berättar hur man känner och upplever. Vaa, inte med en liten 15-månaders väl? Lite knäppt låter det ju, men jag testade.

Elin och jag sitter på golvet och sorterar viktiga lådan (med allehanda pensionspapper och räkningar), Elin tröttnar efter några minuter men jag anser att viktiga lådan MÅSTE sorteras. Elin knuffar på mamma, gnäller, hämtar dockan, vill leka kurragömma med dockan bakom soffan, studsar upp och ner på golvet bredvid mig, gnäller mer, knuffar ännu hårdare, mamma blir irriterad och anser att HÄR krävs ett jag-budskap.

”Elin, jag upplever att det är jobbigt att du puttar på mig när vi ska sortera papper. Jag känner mig stressad och irriterad eftersom jag vill arbeta med papperna en liten stund. Jag vill att du hjälper mig med papperna istället”. Elin tittar på mig med stora ögon, förundrad. Hon gnäller lite till, sorterar två papper, sedan går hon iväg och läser en bok. Vänta vad hände, funkade jag-budskapet? Eller var det en tillfällighet? Kan man uppenbarligen jag-budskapa en så liten envis sötnos? Jag vet inte vad jag ska tro, men jag ska testa igen.