Solskenshistoria?

Vi kommer aldrig mer använda lös sele i vagnen. Alltså en sån sele som man köper separat, och fäster i vagnen. Vi hade en, tills för snart två veckor sedan, när Elin trasslade in sig och allt slutade på akuten.

Vi var hos våra nya snälla grannar på middag. Hade lagt Elin i vagnen för natten och spänt fast henne i selen eftersom hon så gärna vill titta hur vagnen ser ut på utsidan annars. När jag tittar till henne hör jag ljud från vagnen som inte känns bra, jag tittar ner i vagnen och ser en skräckslagen Elin som kämpar för att komma loss från selen. Den sitter två varv runt halsen.

Jag skriker till e-pappan att hämta en sax, eftersom jag inte hittar spännet och känner att tiden är för knapp för att analysera hur selen egentligen sitter. Pappa kommer med en kökskniv modell stor (det första han hittade) och vi skär upp selen. Elin gråter och skriker, får lite vatten, verkar andas normalt som tur är, börjar snart prata lite, pappa ringer sjukvårdsupplysningen och vi uppmanas att åka in till akuten med mobilen redo att ringa 112 om Elin blir sämre (det kan svullna upp krafitigt i halsen). Vi kommer in till akuten, får snabbt träffa en läkare, Elin får otäcka slangar i halsen, men läkaren säger att allt verkar ha gått bra trots allt. Inga invärtes skador, bara synliga märken runt halsen och i ansiktet. Trots det måste vi stanna över natten på intensiven, för observation. Lilla Elin får ligga i Stora sjukhussängen, med dropp och andra slangar. Det skär i hjärtat att se henne där, vi känner oss som förfärligt dåliga och oansvariga föräldrar, vi kunde ju ha lagt henne i resesängen istället, eller tittat till henne tidigare, eller tagit en annan sele, eller vad som helst. Bara vi slapp se henne här, så ynklig i sin elefantpyjamas, alldeles röd i ansiktet. Vi gråter och pratar om vartannat, och snälla sjuksystrarna tröstar och säger att det var väl tur att allt gick så bra ändå, de blir glada av solskenshistorier säger de.

Dagen efter är vi fortfarande chockade, har svårt att se märkena runt halsen, analyserar händelsen om och om igen, gråter, pratar och försöker ta itu med vår egen förtvivlan. Personlen på sjukhuset är fantastisk, ringer och frågar hur vi mår och ordnar med krishantering. Vi får stort stöd av våra föräldrar och grannar och tar oss hyfsat igenom de första dagarna.

Nu har det gått en och en halv vecka. Märkena på halsen och i ansiktet är helt borta, vi känner oss starka igen och kanske rent av stärkta av händelsen. Elin är precis som vanligt och kommer inte, enligt läkarna, att få några men av olyckan. Men i minnet kommer det sitta kvar länge så klart, och vi blir fortfarande förtvivlade när vi tänker på vad som hände, och vad som KUNDE ha hänt.