Mamma på vift

Jag var iväg en sväng till Stora Staden förra helgen. En kär vän fyllde 30 och skulle firas. Men ensam mamma på vift är kanske inte en så bra idé ändå.

Det började med att jag nästan missade tåget. Väl på, hade jag glömt att jag bokat första klass och tänkte att det var värst vad lyxigt det har blivit på SJ, med svulstiga stolar och trådlös uppkoppling. Men när jag upptäckte gratis kaffe, vatten och frukt började ana att jag satt i någon av de bättre vagnarna. Det var EFTER min tur till cafévagnen, där jag redan hade köpt kaffe och dricka. Jag drack upp mitt (dyra) kaffe, men sen drack jag en gratiskopp också, bara för sakens skull. Sen blev jag illamående, och kunde varken läsa eller sova. Jag har visserligen lite problem med åksjuka sedan graviditeten, men någon kunde väl ha berättat att man kan bli åksjuk på TÅGET också. Nåväl, jag klarade mig utan att använda vit påse, men ångrade mina dubbla koppar kaffe.

Det kändes konstigt att komma tillbaka till Stockholm igen, det är ju fortfarande lite hemma. Jag försökte gå raskt och säkert och utan att titta på skyltar på Centralen, folk kunde ju få för sig att jag var en lantis annars. Men när jag köpte biljett till Sollentunapendeln blev jag nog avslöjad ändå. Det kostade 120 kr att resa fyra stationer tur och retur!!! (här nere har det varit debatt i Sydsvenskan om att stadsbussarna höjt taxan från 12 till 15 kr för enkel resa). Det blev lite irriterat bakom mig i kön när jag försökte hitta ett billigare alternativ - vilket jag faktiskt också gjorde. 90 kr för ett dygnskort, det fick duga.

Det var enormt roligt att träffa gamla kära vänner igen, och jättekul att gå på partaj, men faktiskt rättså skönt att komma hem till lugnet på "landet" igen. Till hemresan fixade jag åksjuketabletter, och kunde både läsa och sova. Dessvärre kunde jag inte njuta av lyxstolarna, eftersom jag åkte i andra klass.

Hjärtligt gott

Det blev en jättetrevlig parmiddag igår på restaurang, med tre-rätters alla hjärtans-meny. Våra respektive hade smitt planer tillsammans, från början stora planer med diverse överraskningar. Men saker och ting blir inte alltid som man har tänkt sig. Planerna grusades av att E-pappan fick bältros tidigare i veckan (stackars, stackars pappa har så ont och Elin tycker att det är så märkligt att pappa bara ligger i sängen). Så efter moget övervägande hade de insett att en middag fick räcka, vilket vi (tjejerna) var mer än nöjda med. Jag är ju inte ute i svängen så ofta längre, så för mig var det toppenlyxigt med restaurang mitt i veckan.

Pappa har fixat

Min romantiske make planerar överraskningar idag. Jag hade själv planerat en del, fixat barnvakt och allt, men tänkte att det är bäst att stämma av först, så jag frågade i helgen om han hade koll på att det är alla hjärtans på torsdag.
- Javisst, och du kan bara luta dig tillbaka, pappa har fixat allt.
Så jag avbokade mina bestyr, men behåller barnvakten.

Spännande!

Bild från minelle.wordpress.com

Dumma dumma mamma

Det händer mycket med Elins språk nu. Hon säger fler och fler ord och härmar ofta sista ordet i en mening. Till exempel ”nu ska vi byta blöja”, blir ett ”bja”. Förmodligen förstår hon ruskigt många fler ord än vad hon kan uttrycka, vilket så klart blir frustrerande. Och frustrerande för oss, som inte förstår vad hon menar.

Mitt mammahjärta knöt sig ordentligt för några dagar sedan när jag tillslut förstod vad hon menade, efter flera vändor av frustrerat skrik vid ytterdörren. Jag trodde att hon ville pilla med nycklarna i låset och tog fram en stol som hon kunde så på (eftersom jag med hänsyn till ryggen aldrig bär henne i onödan). Nix, ville inte veta av stolen. Ok, då lägger vi nycklarna här och gör något annat. Iiiiihhhhhhhaaaaahhhhh, ville stå kvar och behålla nycklarna men stolen skulle bort. Hon fortsatte att vifta och peka med nycklarna mot låset. Äntligen förstod mamma! Det är klart att låset ska undersökas från UTSIDAN också. Man kan ju inte veta om det ser likadant ut där förrän man kollat. Dumma, dumma mamma.

Apropå det här med språk så tycker Elin att alla manliga varelser är lika med pappa. Men i måndags, när vi var på kyrkans öppis, så tyckte jag att förväxlingen gick lite väl långt. Elin pekade på Jesus och sa ”pappa”.

Från lattecaféer till skogspromenader

Nu har vi äntligen sålt vår lägenhet och kan fokusera på flytten istället. I mitten av mars flyttar vi en bit utanför stan, till ett litet litet hus på 50 m2 (plus en liten inredd vind). Mysigt och charmigt med liten yta kan man tycka, och Elin kommer gilla att alltid veta var mamma och pappa är, men huset SKA byggas till så småningom.

Huset är från 1890, med punchveranda och syrénberså (smaka på ordet). Men moderniserat (tyvärr lite för mycket på sina håll), så vi kan bo där under byggtiden. Eftersom gamla hus är lite av en passion så behåller vi så mycket som möjligt av det gamla, och gör tillbyggnaden i samma stil. I väntan på flytt och bygge bläddrar Elin och jag i heminredningstidningar, och klipper ut det vi gillar. Eftersom jag är lite nördig när det kommer till att spara, förvara och organisera så sorterar vi allt enligt olika etiketter – kök, bad, hall, förvaring, etc.

Mitt stora orosmoln just nu är hur jag ska klara mig utan uppkoppling i ca en månad. Enligt tele2 tar det så lång tid att fixa ADSL. Vi får hänga en del på biblioteket.

Bättre lite kladd än inget kladd alls

Jag VET ju att det alltid är bättre att låta Elin klämma och känna och undersöka istället för att hindra. Jag VET ju att vi är mer effektiva i slutändan om hon får vara med och göra det jag gör, låta det ta sin tid och acceptera lite stök och bök och kladd, än om jag försöker fixa något på egen hand och Elin blir gnällig för att hon inte får vara med. Jag VET ju att det är så. Det är bevisat, så många gånger.

Och ändå har jag lyckats göra precis tvärtom.

Jag har varit irriterad rätt länge för att det är så svårt att sitta vid datorn när Elin är vaken, för ”hon bara förstör”. Fel, fel, fel. Varför har jag inte rättat mig efter det jag VET funkar? Varför har jag inte låtit henne vara med, pilla lite, låta datorn hänga sig etc? DET ÄR JU INTE SÅ HIMLA FARLIGT.

Det visade sig inte minst igår, när jag bara bestämde mig för att nu ska det banne mig skrivas mail. Upp i knät med Elin, så dääär ja, nu skriver vi tillsammans, tryck på enter däääär ja, och så ett aaaa. Det ÄR tålamodsprövande, det känns som en hel evighet, det kryper i kroppen och jag vill bara sätta ner Elin igen och be henne leka lite med dockan så länge. Men jag tar tre djupa andetag och tänker att det är bättre så här ändå, inte hindra, bara hjälpa.

Vi fick iväg mailet, till rätt adress till slut. Elin var nöjd efter en stund vid tangentbordet, hon ville SJÄLV ner på golvet och jag kunde sitta ostörd en stund och lovade mig själv att bli ännu bättre på att visa, leda, lära och hjälpa.

Försmak på förtrots

Jag tror det har smugit sig på lite förtrots här. Brukar ju komma kring 18 månader, har jag läst, men jag tycker Elin uppvisar TYDLIGA symptom redan, eller kanske försmak på förtrots?

Det visar sig bland annat genom lite mer aggression än tidigare. Att klappa fint, som hon var så bra på, är numera ett argt vispande. När jag säger att vi klappar fint och visar med lilla handen hur man ska göra, så blir hon väldigt frustrerad och vispar ännu hårdare. Jag ser ju att hon egentligen vet hur man gör, men när jag tjatar och lägger mig i blir hon arg och gör precis tvärtom.

Och självklart när hon vill saker - men inte jag. Till exempel läsa böcker, vilket hon har blivit helt besatt av de senaste veckorna, och inte SJÄLV då utan i knä på mamma eller pappa. Kul i början, tyckte vi, det är ju bra att hon läser böcker, nyttigt för språkutvecklingen och så. Men efter alldeles många omgångar med Max Nalle kände vi oss lite trötta och började undra om det inte var bättre om hon läste själv. Men hur hanterar man - ellr hindrar - det påföljande brytet? Jag testade följande, som Anna Wahlgren skrev till en annan mamma med samma fundering:

"Slå igen sista (eller första) boken med ordet "Färdigt!" eller "Slut!" och se glad ut. Och så går du. "Nu ska mamma göra det och det," kan du kosta på dig att säga, "och vad ska DU göra?" Då får du vänta på svaret, förstås, eftersom du ställt en fråga, men annars är det bara att gå. Underskatta inte den Tomma Tiden. Att förklara att han får läsa själv nu, för mamma är upptagen, är att utmana ödet. För det första varken kan eller vill han läsa själv (mamma läser ju), för det andra är ju mamma upptagen med honom. Så han varken förstår vad du menar eller kan "respektera" det. Klart han blir ledsen . Förstår du hur jag menar? Blanda inte in hänsynskrav och avkräv ingen förståelse. Han är många år för liten för det. Det är handlingens språk som ska tala och så tydliga, klara och konkreta besked som möjligt".

Det funkade oväntat bra. På frågan "och vad ska DU göra" svarade Elin med att hämta dockan och köra henne lite i vagnen. Mamma nöjd, Elin nöjd.

Ordning och o-reda

Vän av ordning, som jag är, så har jag lite svårt att acceptera att saker och ting inte ligger på sin plats nu för tiden. Men ibland måste jag fnissa lite för mig själv när jag hittar saker som hamnat på udda ställen, om man säger. Här är de senaste dagarnas fynd:

- Broccoli i kastrullskåpet
- Totte Badar i diskmaskinen
- Gurka under sängen
- Trosor i skorna
- Hårklämmor i städhinken

Härliga stressiga vardag

Vi var på spa i helgen, jag och maken. Vi fluffade runt i morgonrock och tofflor, fick behandlingar, bubblade, bastade, simmade, gick på yoga, läste böcker och åt god mat. Vi levde i en liten bubbla utan jobb och måsten, utan TV och telefon, utan stress och press och utan matlagning, disk och tvätt. Och utan älskade Elin, och DET var nog det enda vi saknade.

Det var så fantastiskt skönt att bli ompysslad, att inte själv vara den som vårdar och fixar och tänker åt andra. Jag kunde luta mig tillbaka och tillåta mig att vara prioriterad. Jag tyckte också att jag hade rätt att unna mig ett svindyrt puder som både vårdar glåmig mammahy, har exakt rätt solskyddsfaktor och ger en foundation-aktig hinna och lyster. Till pudret MÅSTE man ha en lika dyr ponnyhårsborste (förlåt ponnyn), som jag också ansåg att jag var värd.

Väl tillbaka i vardagen försöker jag återkalla den rosa, dimmiga, kravlösa spakänslan. Jag sätter på mig spatofflorna och pudrar ansiktet med ponnyhårsborsten. Jag är riktigt nöjd med resultatet och tänker att jag ska sätta på mig morgonrock också, men så långt kommer jag aldrig. Det KAN bero på att diskmaskinen behöver tömmas, att köksglovet är fullt med vatten (efter Elins kan-själv-demo), att det rinner köttfärssås längs sopskåpet, att hallgolvet är grusigt, att den vita 60-tvätten måste hängas och en 40-tvätt sättas igång och att jag hittar en bajsblöja bakom tvättmaskinen. Och att jag måste hinna duscha nu när Elin sover, och äta lite också.

Men det är väl ändå charmen med vardagen. Och det är väl just därför jag njuter så hejdlöst av att komma iväg.

(Tack mamma och pappa för en fantastisk 30-årspresent)