Bättre lite kladd än inget kladd alls

Jag VET ju att det alltid är bättre att låta Elin klämma och känna och undersöka istället för att hindra. Jag VET ju att vi är mer effektiva i slutändan om hon får vara med och göra det jag gör, låta det ta sin tid och acceptera lite stök och bök och kladd, än om jag försöker fixa något på egen hand och Elin blir gnällig för att hon inte får vara med. Jag VET ju att det är så. Det är bevisat, så många gånger.

Och ändå har jag lyckats göra precis tvärtom.

Jag har varit irriterad rätt länge för att det är så svårt att sitta vid datorn när Elin är vaken, för ”hon bara förstör”. Fel, fel, fel. Varför har jag inte rättat mig efter det jag VET funkar? Varför har jag inte låtit henne vara med, pilla lite, låta datorn hänga sig etc? DET ÄR JU INTE SÅ HIMLA FARLIGT.

Det visade sig inte minst igår, när jag bara bestämde mig för att nu ska det banne mig skrivas mail. Upp i knät med Elin, så dääär ja, nu skriver vi tillsammans, tryck på enter däääär ja, och så ett aaaa. Det ÄR tålamodsprövande, det känns som en hel evighet, det kryper i kroppen och jag vill bara sätta ner Elin igen och be henne leka lite med dockan så länge. Men jag tar tre djupa andetag och tänker att det är bättre så här ändå, inte hindra, bara hjälpa.

Vi fick iväg mailet, till rätt adress till slut. Elin var nöjd efter en stund vid tangentbordet, hon ville SJÄLV ner på golvet och jag kunde sitta ostörd en stund och lovade mig själv att bli ännu bättre på att visa, leda, lära och hjälpa.