En förmiddag i förtrotstider

Vår lilla förtrotsare har kommit till den RIKTIGA förtrotsen nu tror jag. Hon bits och sparkas, blir jättearg för ingenting, strular (som sagt) med middagsluren, kan allt själv tror hon och blir arg när hon förstår att hon inte kan och ännu argare när vi visar hur man gör för då är ju mamma jättedum som visar - jag kan ju SJÄLV.

Så här kan en förmiddag se ut.

Morgonvällingen är uppdrucken och Elin vill ha mer, hon räcker flaskan till mig men väljer att slänga den på golvet istället just när jag ska ta den. Jag säger att man GER flaskan till mamma, så här. Elin slår på flaskan och blir arg. Oj då, vad tokigt det blev, säger jag, och diskar så länge "så kan du säga till när du vill ha mer". Meeeeeer välling, hojtar hon, jättearg eftersom jag diskar. Hon kommer springande med flaskan och dunkar huvudet mot mitt ben. Hon får mer välling, ganska nöjd nu, sitter en stund till framför TV-n. Sedan dags att ta av pyjamasen och blöjan. Nej, pyjamas påååååå, skriker hon. Jag säger att pyjamasen har man när man sover, om vi ska gå ut så har vi kläder på oss. Hon skriker att hon inte vill ha kläder, men så synd då, säger jag, då kan vi ju inte gå ut, vi får städa istället. Jag plockar fram dammsugaren men neeeeeej skriks det då, inte dammsuga, hon vill gå uuuuuut. Vi dammsuger färdigt (under protester), men sen kommer vi ut i alla fall. Utestunden funkar oftast bra, det är något med frisk luft tror jag. När det är dags för lunch brukar det gå hyfsat bra att locka med henne in, hon är ju väldigt glad för mat. Vi lagar mat och hon vill inte skära tomater, bara äta upp dom (jag tycker visserligen det är ok, alla kockar provsmakar ju), men jag lyckas rädda två tomater att lägga i kastrullen och det är tid att röra i grytan. Elin rör så att det stänker och far och jag visar med min hand om lilla handen, så här gör man. Hon blir arg för att jag visar och vispar ännu häftigare. Här, säger jag, vi skalar potatis istället. Elin har en potatisskalare och jag en annan. Hon vill ha MIN potatisskalare och jag säger ok, vi byter, då vill hon ha den andra igen och vi byter - igen. Hon vill inte ha någon av potatisskalarna och slänger båda på golvet. Jag säger att vi låter maten koka lite här så länge och så går vi och dukar. Kan du ta fram tallrik och sked, ber jag. Neeeej, skriks det, inte skeeeeeed. Hon tar fram gaffel istället och tre tallrikar för säkerhets skull. Jag tar fram ett glas och hon skriker mjööööööölk innan jag ens har grubblat på om jag ska servera mjölk eller vatten. Hon får mjölk och ska sätta sig på stolen och ta på haklappen när hon ser att hon har fel haklapp, hon vill ju ha den med elefanter. Vi byter haklapp och hon sitter äntligen på plats och äter en majskrok i väntan på grytan, som jag lyckas göra färdig (tre majskrokar senare). Vi äter tillsammans och pratar om vad som händer utanför fönstret och vad vi ska göra på eftermiddagen för att undvika att fokus hamnar på att INTE äta maten. Vi har ätit klart och ska torka munnen, neeeeeej inte munnen. Hon försöker bita mig i fingrarna och slåss med tvättlappen. Jag säger oj då titta här vilken smutsig liten hand, hur många fingrar har du nu igen, ALLA fingrarna vill ha puss. Vi kommer ifrån bordet och det är snart dags för middagslur och mamma får en liten stunds avkoppling. Det behövs i förtrotstider, för bådas skull.

Men alla dagar är inte så här. Ofta är hon en alldeles fantastiskt gullig liten fis, och vi busar, pussas och kramas mycket också. Det jag har lärt mig hittills är att man lär sig mycket om sig själv och på köpet får man en hel del tålamod. Det vittnade min kära vän N om, när hon var här för några veckor sen. En skål med kall sås trillade ur kylskåpet och jag sa oj då, det var den såsen, och torkade upp. N påminde mig om att om det hade hänt för tre år sedan hade reaktionen varit en helt annan.