Pott-rapport del 2

Idag var en bra pott-dag. Elin inledde dagen med att säga bajsa-kissa, och så gick hon och kissade på pottan. Under förmiddagen hände flertalet olyckor på golvet. Efter lunch sa hon bajsa-kissa igen, och gick och BAJSADE på pottan! Det följdes så klart av fler golvpölar, men hon avslutade dagen med en tur på pottan. Det känns som att det har lossnat lite, även om vi kommer att ha flertalet bakslag innan allt funkar obehindrat.

Höjdpunkten idag var annars när Elins favorit och idol Måns, 7 år (vår granne) kom in på besök och åt mellis med oss, grävde snällt i sandlådan och höll Elin i handen. Hon var sååå lycklig.

Pott-rapport del 1

Det har skvätt både här och där idag också. Så klart. Jag hade inte väntat mig något annat. Men EN gång kom kisset där det skulle, och vi var båda lika glada! Det var på stranden, av alla ställen, och jag hade för säkerhets skull packat med pottan (mest för att jag trodde att det skulle bli dags för det Stora). Elin beordrade själv fram pottan, och kissade under parasollet. Farmor och farfar, som var med, var mäkta imponerade!

I övrigt har det kissats på mattor (dumma mamma som inte har tagit bort dom), i kritlådan, på köksstolen, i trappan... och så på golvet förstås. Om det inte var för att jag hade en jättestark tro på att det kommer att vända inom någon vecka eller två så hade jag redan gett upp. Men jag tror verkligen att den här strategin är helrätt. Bort med blöjan helt, sedan låta kisset komma, utan tjat och frågor innan, bara göra det så okomplicerat och naturligt som möjligt. Och så skälla på kisset, inte på Elin. Vi får se om det funkar.

Kissa potta

Vi har funderat ett tag om Elin rentav är mogen för pottan. Hon verkar ha full koll på funktionerna, om man säger, och har varit MYCKET intresserad av pottan. Jag har dragit mig lite för det om jag ska vara ärlig. Har lite svårt för allt kiss och bajs som kommer hamna på golvet. Men jag har förberett mig ett tag nu, och med tanke på värmeböljan (=lite kläder) och överstökade semesterutflykter så känns det lägligt nu.

Så idag började vi.
- Du kan vara naken nu, så kan du kissa och bajsa på pottan när du behöver.
- Blöja?
- Nej, du behöver ingen blöja nu, du är ju stor tjej.

Sedan dess har det blivit många pölar kiss och en och annan korv (fasta och fina tack och lov) på golvet. Vi skäller tillsammans på kisset och bajset och säger att det ska ju inte vara på GOLVET det ska ju vara på POTTAN. Så långt är hon med. Allt man säger fastnar ju, så hon tycker det är kul att säga dumma kisset. Men desto svårare att få kisset att verkligen komma i pottan. Jag vet inte hur många gånger jag har torkat golvet idag. 10 gånger kanske. Höjdpunkten var när hon hade dragit ut besticklådan med alla bestick på golvet, och samtidigt kissade en stor pöl. Mycket torka blir det.

Men nu ikväll, strax efter middagen, hände det osannolika. Elin sa "kissa potta", vi gick till pottan, hon satte sig och....kissade i pottan! Vi tömde i toaletten, sa hej då till kisset och spolade. Elin var jättestolt! Och JAG var stolt. Ska bli spännande att se hur det går imorgon. Fortsättning följer.

Solskenshistoria?

Vi kommer aldrig mer använda lös sele i vagnen. Alltså en sån sele som man köper separat, och fäster i vagnen. Vi hade en, tills för snart två veckor sedan, när Elin trasslade in sig och allt slutade på akuten.

Vi var hos våra nya snälla grannar på middag. Hade lagt Elin i vagnen för natten och spänt fast henne i selen eftersom hon så gärna vill titta hur vagnen ser ut på utsidan annars. När jag tittar till henne hör jag ljud från vagnen som inte känns bra, jag tittar ner i vagnen och ser en skräckslagen Elin som kämpar för att komma loss från selen. Den sitter två varv runt halsen.

Jag skriker till e-pappan att hämta en sax, eftersom jag inte hittar spännet och känner att tiden är för knapp för att analysera hur selen egentligen sitter. Pappa kommer med en kökskniv modell stor (det första han hittade) och vi skär upp selen. Elin gråter och skriker, får lite vatten, verkar andas normalt som tur är, börjar snart prata lite, pappa ringer sjukvårdsupplysningen och vi uppmanas att åka in till akuten med mobilen redo att ringa 112 om Elin blir sämre (det kan svullna upp krafitigt i halsen). Vi kommer in till akuten, får snabbt träffa en läkare, Elin får otäcka slangar i halsen, men läkaren säger att allt verkar ha gått bra trots allt. Inga invärtes skador, bara synliga märken runt halsen och i ansiktet. Trots det måste vi stanna över natten på intensiven, för observation. Lilla Elin får ligga i Stora sjukhussängen, med dropp och andra slangar. Det skär i hjärtat att se henne där, vi känner oss som förfärligt dåliga och oansvariga föräldrar, vi kunde ju ha lagt henne i resesängen istället, eller tittat till henne tidigare, eller tagit en annan sele, eller vad som helst. Bara vi slapp se henne här, så ynklig i sin elefantpyjamas, alldeles röd i ansiktet. Vi gråter och pratar om vartannat, och snälla sjuksystrarna tröstar och säger att det var väl tur att allt gick så bra ändå, de blir glada av solskenshistorier säger de.

Dagen efter är vi fortfarande chockade, har svårt att se märkena runt halsen, analyserar händelsen om och om igen, gråter, pratar och försöker ta itu med vår egen förtvivlan. Personlen på sjukhuset är fantastisk, ringer och frågar hur vi mår och ordnar med krishantering. Vi får stort stöd av våra föräldrar och grannar och tar oss hyfsat igenom de första dagarna.

Nu har det gått en och en halv vecka. Märkena på halsen och i ansiktet är helt borta, vi känner oss starka igen och kanske rent av stärkta av händelsen. Elin är precis som vanligt och kommer inte, enligt läkarna, att få några men av olyckan. Men i minnet kommer det sitta kvar länge så klart, och vi blir fortfarande förtvivlade när vi tänker på vad som hände, och vad som KUNDE ha hänt.