Lycka är en djungelbassäng

Det blev inget babysim i lördags, beroende på både vädret (klass 2 stormvarning - bassängen ligger långt ute på vischan) och Elins risiga mage. Men vi tog egna initiativ på det lokala badhuset i söndags istället.

Elin har aldrig badat i kall bassäng förut, så vi hade inga förväntningar på att det skulle gå nåt vidare bra. Dessutom hade vi hört skräckisar om hur dåligt det brukar gå första gången i kallbassäng. Nåja, vi cyklade iväg, checkade in på badhuset och hittade djungelbassängen. Elin tyckte det var toppen med elefanterna och papegojorna som sprutade vatten och fiskarna och stenarna som hade så fina färger. Vi simmade lite i vuxenbassängen också, vilket Elin tyckte var helt fantastiskt kul.

Efteråt var vi utmattade alla tre, men härligt glada. Det är så lite som behövs nu för tiden för att man ska känna sig helt upprymd och alldeles lycklig. En djungelbassäng kan göra en hel söndag.

Jag-budskapet funkade

Jag har jag-budskapat. Japp, och det funkade.

Jag blev såå inspirerad av en annan barnaboks-mamma (paivisplanthus.blogg.se), som skrev om jag-budskapandet som hon lärt sig på en kurs i Aktivt föräldraskap. Det handlar om att nonchalera negativa beteenden och att jag-budskapa när man anser att något beteende kräver det. Man utgår från sig själv istället för att lägga över allt negativt på den lilla, man pratar vuxet och berättar hur man känner och upplever. Vaa, inte med en liten 15-månaders väl? Lite knäppt låter det ju, men jag testade.

Elin och jag sitter på golvet och sorterar viktiga lådan (med allehanda pensionspapper och räkningar), Elin tröttnar efter några minuter men jag anser att viktiga lådan MÅSTE sorteras. Elin knuffar på mamma, gnäller, hämtar dockan, vill leka kurragömma med dockan bakom soffan, studsar upp och ner på golvet bredvid mig, gnäller mer, knuffar ännu hårdare, mamma blir irriterad och anser att HÄR krävs ett jag-budskap.

”Elin, jag upplever att det är jobbigt att du puttar på mig när vi ska sortera papper. Jag känner mig stressad och irriterad eftersom jag vill arbeta med papperna en liten stund. Jag vill att du hjälper mig med papperna istället”. Elin tittar på mig med stora ögon, förundrad. Hon gnäller lite till, sorterar två papper, sedan går hon iväg och läser en bok. Vänta vad hände, funkade jag-budskapet? Eller var det en tillfällighet? Kan man uppenbarligen jag-budskapa en så liten envis sötnos? Jag vet inte vad jag ska tro, men jag ska testa igen.

Kissar i kors

Jag har börjat uppskatta ensamma toalettbesök. Jag trodde aldrig att det skulle kvala in på listan aktiviteter-jag-unnar-mig-lite-extra-tid-till-när-jag-är-själv, men på senaste tiden har toalettbesöken lätt avancerat några platser.

Sedan Elin blev mer rörlig, och inte minst sedan hon ett par veckor tillbaka blir alldeles jätteledsen när hon förstår att jag är på väg till toaletten, så krävs det lite extra fixande och trixande. Det som funkar för stunden är att locka med dockan. ”Oj dockan är också kissnödig, va bra, då kan hon följa med”. Sedan kissar jag och dockan tillsammans, dockan i knät på mig, och Elin tycker att det är festligt och säger kssssss. Vi torkar oss (Elin torkar dockan och jag får tack och lov torka mig själv), och Elin och dockan avslutar med att spola, tre gånger för säkerhets skull. Alla är glada!

Visste allt och ingenting

Under graviditeten tänkte jag att JAG ska inte bli en sån som bara har förlossningen i sikte, jag ska förbereda mig ingående på det som kommer SEN. Så jag läste bland annat ”sedan du fött”, med goda råd om amning och varningar om det mesta. Jag var SÅ förberedd, och visste allt om bebislivet. I samma sekund som Elin föddes hade jag glömt allt. Redan när hon låg på bröstet, sockersöt och alldeles underbar, blev det fel. Jag tänkte att så skönt att det är över, nu får jag vila. Elin sov visserligen som en liten prinsessa den första natten, men JAG sov nästan ingenting, och de följande två månaderna sov jag ingenting heller, för då hade Elin sovit färdigt.

Det mesta var kaos hemma. Amningen funkade inte alls de första veckorna. När jag hade vant mig vid tanken på att överge amningen ville sötnosen inte ta flaska. Så amningen fick fortsätta, och räddningen var tillslut en snäll tant på amningshjälpen som gav mig en plastnapp (varför hade vi inte tänkt på det själva – vi kunde ju allt). Sömnen var som sagt bristvara. Elin ville helst amma varannan timme, dygnet runt, och i perioder sov hon ingenting mellan amningarna. Trött mamma började fråga sig själv, och E-pappan, om det var så här det skulle vara.

Nä, så här KUNDE det faktiskt inte vara meningen att det skulle vara. Jag bläddrade i Barnaboken, som en omtänksam mormor hade köpt. Anna Wahlgren skrev om ”standardmodellen”, som lät som en klok hjälp för trötta föräldrar. På forumet annawahlgren.com tjuvläste jag andras trådar om mat och sömn och schema och rutiner, och tänkte att det måste vara riktiga supermammor som fixar en bebisvardag och sig själva. Jag skrev ett eget inlägg, fick hjälp av en hop erfarna mammor och av Anna själv, som läxade upp mig och fick mig att förstå att det här med rutiner för mat och sömn är A och O för att man ska orka leva också. Och för att Elin ska orka med dagarna så klart.

Sedan dess är Elin standardmodellad. Vi har fasta rutiner för mat och sömn, ett schema som har ändrats allt eftersom Elin har blivit äldre och fått ändrade mat- och sömnbehov. Vi sover alla tre gott om nätterna, mellan 19 och 07, och det har vi gjort sedan Elin blev ca 4 månader.

Så hur var det då med att man kan förbereda sig – eller inte – på vad som väntar efter förlossningen. Nåja, jag har insett att det inte är någon idé att berätta för blivande mammor hur saker och ting blir efter. Man är inte mottaglig för mer än förlossningen, och det är nog lika bra det.